Kulturstipendium

Igår kväll ringde ordföranden för kultur- och fritidsnämnden i Varbergs kommun, Harald Lagerstedt, och berättade att jag tilldelats årets kulturstipendium. Blir man glad eller blir man glad?

Lista på komiker som jag gillar:

Lena Frisk som man ser på tok för sällan
Marika Carlsson det där smittande skrattet...
hela "En liten jävla..." -gänget där var och en är bra, men Ann Westin outstanding
Babben Larsson still going strong, of course
Zinat Pirzadeh fantastisk utstrålning
Maggan Hammar helt crazy
Petra Mede som jag bara sett på TV, men har där varit strålande
Ulle Bååth som giggar alltför sällan
Elin Nordén varför flyttar man från Norrland till Skåne?
Teresa Tönisberg blir bara bättre och bättre

Visst finns det många fler. Här är i alla fall en lista med tio komiker som jag varmt rekommenderar andra att gå och se. Men jag måste lägga till en joker, en katt bland hermelinerna, nämligen en "icke-stand-up-komiker": Sissela Benn och hennes alter ego Filippa Bark. Helt underbar!

Säsongsavslutning på Klubb Trampolin

Igår var det säsongsavslutning på Klubb Trampolin, Respekt, Järntorget, Göteborg. Lite mer publik än förra gången var det trots allt. Jag tror att vi kom upp till nästan 20 personer. Plus komiker! Inte illa!

Förra gången kändes det ju inte så bra, men med tanke på förutsättningarna denna kväll, blev det väl godkänt. Det är klart att man inte kunde få taket att lyfta eller så, men publiken hade det trevligt. Jag tror att de var nöjda med hela upplägget. Alla komiker gjorde så bra ifrån sig som möjligt. Bäst var nog Jovan. Han har liksom hittat sin stil, med lite djupare tankegångar (nåja, inte alltid). Han har gärna lite längre upplägg på sina skämt, men tar igen det med sin energi och förmåga att få folk att lyssna.

Jag fick öppna och jag var rätt nöjd med det. Det är skönt att ta tag i publiken och försöka få igång dem, tycker jag. Jovan, som var kvällens konferencier, hade värmt upp dem någorlunda innan, så det var bara att köra. Jovans argument till att låta mig köra först: "Du blir så trött av att vänta när du ska gå på sist, så därför ska du öppna ikväll...!" Okej!!

Jag missade lite grejer, bl.a. tappade jag en gammal rutin som jag försökte "återuppliva". Däremot fick jag ganska bra betalt för pingvinrutinen som jag också försökt damma av och få till en bättre avslutningspunch. Kanske lyckades jag med det. Har i alla fall en liten starter till closer... Plus att jag försökte mig på min turkiska piccologrej, som nog behöver slipas och skalas på. Men den kan bli bra.

I övrigt skötte de andra komikerna sig. Jag vill gärna nämna Emil Saghamre (som körde för tredje gången) och Anders Kettunen (?), för första. Bra material, ganska tight och skön utstrålning!

That´s all folks!

Tankar om publik

Ofta hör man etablerade komiker ge råd till nya komiker som kanske står på scen en av de allra första gångerna: "Börja med att säga något om dig själv!" Och väldigt ofta hör man rookien säga: "Ja, men det gör ju alla. Jag håller inte på med sånt. Jag vill inte vara som alla andra. Jag har min egen stil."

Men det är inte riktigt det saken handlar om, har jag lagt märke till. Det är viktigare än man tror att publiken vet vem de har framför sig. Inte medvetet, såklart, men att de får en "hint" om vad som förväntas, underlättar mycket, framför allt för komikern själv. En spretig kväll, med många olika typer av komiker, framför allt rookies, är svårare att följa för publiken än en kväll med standardkomiker (t-shirtklädda män i 30-årsåldern... :-)OBS! Jag raljerar...) Jag säger inte att det blir roligare, för än håller väl devisen: Omväxling förnöjer. Jag säger att det blir enklare.

Jag kör nästan aldrig inför släkt och vänner, vilket framför allt beror på att jag bor på landet, långt från standupklubbar. Det är inte så lätt att ta sig till Göteborg, som ju trots allt ligger närmast, för att se en kompis köra fem minuter på Harrys. Speciellt inte om man har små barn hemma och man ska upp och jobba tidigt dagen därpå. En gång har jag dock haft en fanclub med mig och Gud, så mycket lättare det var! De visste redan från början att jag var rolig och skrattade därför direkt. Och mycket! All annan publik måste man locka, tubba och övertala. Det är viktigt att de första skämten slår! Och det är heller inte fel om de är lätta!

Ibland undrar jag vad publiken tänker när de ser mig. Och om jag uppfyller de förväntningarna. För jag får också, ganska ofta, höra: "Nej, Erika, så kan du inte säga. Det är inte trovärdigt! Du passar inte att säga en sån sak. Du är för lång, för smal, för blond, ser för ung ut, har för små bröst..."

Tänk ändå så mycket det är som försvårar för en rookie. En normal rookie (utan stor vänkrets) har nästan allt emot sig. Publiken, den korta tiden, plats på körlistan o.s.v. Det är ju ett mirakel att man överhuvudtaget kan slå igenom. Och för att göra det krävs både talang, tur och kontakter.

Keep up the good work! Kör hårt! Bit ihop bara! Tappa inte sugen - livet är fullt av tappade sugar! och så vidare, och så vidare...

Framtidsdröm

När jag blir stor vill jag bli ung och lovande. Vilket gymnasieprogram söker man då?

Kramare necessare est

Det är ett väldigt kramande i den här branschen. Min första komikerkramare var Jan Bylund. Dagen till ära hade jag snofsat till mig i högklackat. Jag visste ju inte att jag skulle krama Janne Bylund. Nu hör det till saken att jag är ganska lång även utan klackar, vilket gjorde att han helt enkelt hamnade mellan mina bröst. Han har aldrig gjort om det. Jag förstår inte varför...

Keep on hugin´!

Nu ska jag skriva om Oslipat!

Varannan bra, varannan dålig... ja, så blev det. Jag måste erkänna att jag hade tänkt skriva att det gick jäkligt bra igår kväll, men så läste jag Mats Anderssons blogg och han tyckte inte att jag "fick hugg", så då fick man ju lägga ner. Nej, jag kanske inte fick hugg. Men för mig blev det helt okej, speciellt med tanke på kvällen innan. Jag fick skratt på alla ställen och publiken var med. Man skulle kunna vända på det också och fundera på hur läget hade varit om jag gått på efter Kadir. Jag har funderat på det ibland, nämligen, när jag fått ljumma recensioner. När man kör som rookie är man på scen tidigt. Självfallet måste det vara lättare att gå på senare, inför en väl uppvärmd publik. Men nästan alltid när jag kör blir det som "uppvärmare". (Och det är väldigt sällan sådana aspekter tas med i recensioner.)Det har t.o.m. funnits tillfällen då komikern före mig har bombat, varpå det ligger på min lott att jobba upp giget igen. Och det får man sällan cred för.

Nu var det inte alls så igår. Min uppfattning om kvällen var att publiken var fantastisk, lokalen likaså (Det är helt underbart att ha en stor, jäkla teaterscen till sitt förfogande.)Alla komiker gjorde var sitt strålande jobb, alla utifrån sina egna förmågor. Bra upplägg (tack till Fritte och Marcus) med komiker i en bra komisk utvecklingskurva. Trevliga människor inte att förglömma! Jag uppskattade framför allt Simon och Björn. Simon har jag inte sett tidigare, men han har en skön stil och kluriga funderingar. Björn har jag sett flera gånger förut och både han och Simon är på något sätt charmiga på scen. På ett oerhört energiskt sätt. Den energin som Björn utstrålar är halva hans komik. Man blir alldeles utpumpad av att se honom springa omkring på scenen. Plus att han ser ut som Kalles Kaviar!

Om man gör en mer djupgående analys av kvällens komiker skulle man kunna säga så här: Det fanns tre typer av komiker: 1: den energiska varianten: Kadir, Christoffer, Simon och Björn, 2: den variant som kanske inte än fått sin slutliga form: Richard, Per och Mats. I deras fall vet jag inte om det är så att de inte hållit på så länge, men det var min känsla från deras framträdanden. Alla hade mycket bra material, absolut inget nybörjarmaterial, men deras kroppar utstrålar en viss stress och nervositet. Och så den sista komikertypen: 3: lite lugnare stil, lite mer fundersam humor: Marcus och jag. Om jag skulle välja komiker bland gårdagens så tror jag att Marcus stil är den som ligger närmast min egen. För den uppmärksamme bloggläsaren vill jag säga att jag har svårt att bestämma vilken av ovanstående grupper (1 och 3) som Fritte tillhör. Han kanske får vara en egen liten grupp. Men han är bra. Jag gillade speciellt den där grejen med vit soulmusik. Dessutom sjunger han bra, upptäckte jag och då syftar jag på Fritte, inte Eric Gadd.

Kadir nämnde något om min stil när vi åkte hem. (För övrigt, tack Kadir, för skjutsen, mycket trevligt sällskap och sköna diskussioner!) Han menade att min stil är fundersam och klurig med litet minspel, varför det borde göra sig bättre vid ett längre framträdande. Då får publiken större möjlighet att lära känna mig och mitt sätt att vara. Han tyckte att jag stack ut från den övriga komikermassan igår.

Så kanske det var. Men som sagt. Det gick bra på Oslipat. Oavsett om jag "fick hugg" eller ej.

Jag vet inte om jag vågar skriva det här, men...

...det gick inte så bra igår heller. Visst, det är skitlätt att skylla på publiken som bara bestod av sex personer plus de komiker som inte stod på scen. Men usch, vad man dras neråt. Första skämtet får inte den respons som man brukar (självfallet!)och så börjar man fundera, blir lite loj (p.g.a. att man funderar och inte är medveten "här och nu"), skratten blir mindre, ännu sämre skärpa, frågorna hopar sig: Vad händer? Varför? Vad kan jag göra för att ändra på det? varpå man blir segare och segare och är slutligen totalt ofokuserad. Och dålig!

Martin var så snäll och ville att jag skulle köra 15 minuter för att jag skulle få öva inför en support som jag ju ännu inte fått. Men som sagt! Där högg han i sten. Med den energin får jag väl vara glad om jag får ett jobb på Lärarförbundets årsmöte (och det har jag ju redan gjort!)

Jag hade tänkt att en blogg skulle ge mig ett ansikte utåt, att folk fick lite koll på vem man var och att man, i en förlängning, kanske kunde få lite gig på det. Men detta håller ju inte! Skriva att man är usel ger väl inget klirr i kassan, direkt.

Men till mitt försvar kan sägas att jag även skriver om goda, bra och grymma gig. Visst gör jag????

Att Oslipat förbereda sig för Trampolin

Fiasko på Respekt och succé på Harrys - en och samma vecka. Då är man sugen på både revansch och att bibehålla segerkänslan. Ikväll ska det alltså bli skitskoj att åka till Göteborg för ett litet besök på Klubb Trampolin. Och imorgon åker Kadir och jag till Malmö och Oslipat.

Hur förbereder man sig inför ett sånt litet gig? Jag brukar vilja veta hur lång tid jag får och fundera ut ett ungefärligt upplägg. Ofta går jag igenom det i huvudet i bilen på vägen dit. Åtminstone i början av färden. Därefter sätter jag på en CD med Dixie Chicks. Det är glad musik för mig!

Jag vill vara på plats ungefär en timma i förväg, så att jag har möjlighet att prata med de andra komikerna, kolla in publiken, hitta dit... Sedan när jag har gjort detta, börjar jag fundera över kvällens upplägg. Jag lägger till och drar ifrån, kanske byter plats på rutiner o.s.v. Det kan bero på många olika saker. Hur publiken ser ut, vad de andra komikerna kör, hur många vi är, när man ska köra o.s.v. Jag kan också ändra direkt när jag står på scen, så egentligen vet jag inte varför jag bestämmer och funderar ut en massa i förväg. Förmodligen är det för att jag känner mig säkrare när jag går upp.

Nu ska vi se om jag ska prova mitt nya material ikväll, vilket jag vet att jag inte borde, men när ska man annars prova? Jag tänker ju inte vänta med det tills jag kommer till Norra Brunn!

För er som undrade vad jag spelade i fredags kan jag meddela att det var Francks Panis Angelicus samt Largo av Händel.

Att spela eller inte spela...

Sedan i onsdags har man hunnit med att spela teater, spela fiol på en begravning, spela Schubert (också fiol), och spela fotboll. Samt bränna rätt många tusenlappar på kläder till barnen. Tur att de förstnämnda aktiviteterna inbringar några tusenlappar tillbaka. Dock inte i samma omfattning. Fasen! Man skulle nog ändå blivit fotbollsproffs.

...men ändå...

Jag skulle också vilja vara med på Skrattstock. Visserligen har jag ett annat gig då, men ändå...

Det finns ingen möjlighet att flytta evenemanget? Helst inte till veckan före för då har vi konfirmation i familjen. Helgen därpå är jag dock helt fri. Fundera på det!;-)

Tankar om skämtstöld

Angående debatten om skämtstöld: Igår spelade jag teater med min lilla teatergrupp. (Det är inte min teatergrupp, utan den teatergrupp jag är en del av...)I vilket fall som helst. Mellan föreställningarna, på Falkenbergs Gymnasium, satt vi och diskuterade, fikade och hade kul. En av tjejerna lade en tänkvärd och rolig kommentar om thai chi, som jag genast nappade på. Jag är väl, liksom alla komiker, ständigt medveten om vad som sägs. "Det kanske jag kan göra ett skämt på??" "Det där var kul - lägg det på minnet - skriv upp det i boken o.s.v."

Men nu till min tanke. Hur ska jag kunna veta varifrån hennes kommentar kommer? Jag har visserligen aldrig hört någon annan komiker köra ett liknande skämt, men tänk om? Hon kan t.o.m ha hört det från någon som hört det från någon som hört det från någon som sett en komiker på TV... Och hur ska man då kunna söka efter ursprunget? Och i en förlängning: hur ska man kunna förvissa sig om att det verkligen inte handlar om skämt som någon annan skrivit? Och om "olyckan" är framme och jag under en längre period kör ett skämt/en rutin, exempelvis här på västkusten och detta skämt/denna rutin tangerar en annan komikers? Han har kört detta lika länge som jag, men i Stockholm. Vem innehar rätten till skämtet? Är det jag som har kört det två veckor längre eller beror det på hur många som hört det från mig eller kanske hur viktiga komikerkompisar jag har?

Jag vet att dessa frågor diskuterats tidigare, men kunde inte låta bli att väcka dem igen, just med tanke på att jag funderade lite över min idékälla. Det måste ju ändå hända andra komiker att man får en idé från kompisar som inte håller på med standup. Hur noggrann måste man då vara? Sanningen att säga känns det inte speciellt angeläget. Jag tycker nog att man måste kunna få ha rätt till ett skämt så länge man anser att det inte är någon annans. Finns det sedan belägg för att man råkat plagiera någon annan (och då menar jag självfallet helt omedvetet), så får man väl ta sig en funderare på om det är bäst att lägga ner eller insistera på att fortsätta p.g.a. "mitt skämt är unikt och liknar ingen annans. Punkt!"

Nu har jag förstås inte varit utsatt för detta, vare sig från det ena eller andra hållet, så det kan ju vara lätt för mig att säga. Men en gnutta sunt förnuft, någon?

För övrigt tror jag att jag ska försöka mig på att göra något kul av det där med thai chi...

Inatt drömde jag om Lasse Karlsson.

Han hade skrivit en bok. Ja... och sedan var det inget mer...

Lite bilder från Harrys torsdagen den 10 maj 2007 - Andreas och Erika fyller 40 år (tillsammans...?)

Dåliga rim på tre minuter...

Vi spelade fotboll en kväll i maj
Bollarna flög - aj, aj, aj
Tänk så liten skada en boll kan göra
Rätt in i örat så ingen kan höra
att det susar och piper och flyger och far
Sluta lipa, ta det som en karl!
Men mitt lag vann, det är allt jag vill säga
för tillsammans så skrek vi och ropa och heja
på grannen som gick med sin hund utanför
Och motståndarlaget, de skrek: Åh, vi dör
Nej, nu kan jag inte få slut på den här versen
idag ska jag nog ge mig ut i kommersen
och köpa nå´ t grant till en blond liten tjej
Gör slut på det här och säg tack och hej!
Rimmen är dåliga och versen helt slut
Och ingen orkester vill göra salut
för mästerverk som inte kan hitta sin svans
(detta är bortom all vett och all sans...)
Men långt ser inlägget ut att vara
nästan så långt som en halvmara
Trots att det jag ville säga var:
långt efter matchen har jag blåmärken kvar...

ESC

Vi ser på Eurovision Song Contest. Men det är så dåligt... orkar inte... När får man gå och lägga sig???

"Pengar till brännvin ligger alltid överst"...

... är kanske inte en helt adekvat rubrik, men har man lovat så har man ;-)

Har precis kommit hem från Harrys i Falkenberg och känner att jag nog faktiskt måste blogga innan jag går och lägger mig. Det finns folk som kommer att kräva det av mig imorgon. Så här ligger det till: Vi skulle till Harrys, några kollegor och jag, för att äta gott samt göra det veckovis återkommande Popquiz (på mitt förslag, nota bene), d.v.s. vi gör inte popquiz varje vecka, men Harrys gör så. Vid ankomsten fick jag och Andreas, min kära kollega och teaterkompis, varsitt papper där vi blev informerade om att han och jag fyllt/fyller 40! Ja, den informationen satt vi förstås redan inne med, men vad vi däremot inte hade en aning om var att våra kollegor och vänner hade tänkt fira oss genom att bjuda på maten, samt kräva en motprestation: underhållning i 20 minuter. Så det slumpade sig så att jag fick köra lite standup (10 min) på Harrys i Falkenberg ikväll! Så jädra roligt! Och så bra det gick! Publiken var på! Och jag med! Jag var aningen skeptisk ibörjan, eftersom jag vet att sådana där överraskningar för en publik inte bara är av godo. En del människor uppskattar inte sådant, då de kanske har tänkt sig en annan typ av krogkväll. Men här var det inga problem. Dessutom hade jag ju mina kära kollegor som satt och vrålflabbade (tror jag i alla fall, de satt så långt bort...) och det hjälpte den övriga publiken på traven.

Efter mig körde Andreas två av sina låtar. Han är en fantastisk trubadur, med en grym röst och sköna texter. Nu har jag dock ingen riktig koll på vad han sjöng, då jag var fullt koncentrerad på att hålla en mikrofon vid hans mun och en annan vid gitarren. Till slut tog mjölksyran över och då fick jag trycka in armbågarna i brösten för att få lite stöd av dem. Men det gick kanonbra för oss båda!

Tack än en gång Anna-Karin, Monica, Lisbeth, Gunilla, Inger, Ann-Britt, Jenny och Anna från Erika och Andreas. Och tack Peter för en bra quiz. Alla säger att det är så himla svårt, men jag tyckte det var lagom. Jag gissar på att vi hade en sisådär 19 poäng. Och snart hoppas jag kunna lägga in lite bilder från kvällen. Gunilla har lovat skicka dem till mig.

Nöjd-nöjdare-nöjdast

Jag är så fruktansvärt nöjd. Har skrivit en hel del idag, nämligen. Och dessutom tog jag en långpromenad med hunden och kom på några skämt till. Luft är underskattat!

Tankar om material

Igår körde jag på Respekt i Göteborg. Det är den gamla rookieklubben Trampolin (som förut huserade på Restaurang Änggården) som återigen sett dagens ljus. Detta var nog tredje eller fjärde gången och det märks fortfarande att det är en klubb i startblocken. Restaurangen ligger bra till vid Järntorget, för övrigt granne med Gillestugan som förra våren lade ner sin standupverksamhet efter ett otal år i branschen.

Det kan verkligen bli skitbra på Respekt, bara den marknadsförs korrekt. Som det är nu, vet knappt någon om att klubben finns, kanske inte ens vissa av personalen. Jovan stod nere vid dörren när jag kom för att locka upp folk till andra våning där scenen finns belägen. För övrigt jättebra att man äter på ett ställe och underhållningen finns på ett annat. Dock måste arrangörerna själva ställa i ordning bord och stolar innan showtime. Men fungerande ljud och halvbra ljus finns på plats. (Värre har man definitivt varit med om.)

Igår fick jag avsluta. Fy fasen, det var jag inte beredd på. Jag har inte kört en enda gång under april månad och det kändes! På scen var jag totalt ofokuserad, tappade skämt, prövade nytt, visste inte riktigt var jag var o.s.v. Jag är alltså inte alls nöjd med gårdagen (som vanligt...?)

Jag pratade med Kadir efteråt som hade funderat lite på mitt material. Han sade att min humor är finurlig och djup. Många gånger efter ett skämt måste publiken tänka till en stund innan de: ... aha - skratt! Han menade att jag kunde ha för bråttom och att jag skulle ge publiken tid. Oredsson sade en gång att jag skriver smart standup. Jag förstod inte riktigt vad han menade då, men det kanske är något sådant här. Att jag har för bråttom beror på kanske helt enkelt på att jag, när skrattet väntar på sig, tänker: Oj, de förstod inte! Bäst att köra vidare. Nästa skämt går kanske hem!. Och så hinner folk inte med. En annan grej vi diskuterade var att jag nästan alltid kör nytt material. Inte hela vägen, förstås, utan att jag då och kör små nya rutiner eller lägger till nya delar i gamla. Kadir undrade om jag inte hade uppemot en 50 minuters material nu och jag tror faktiskt att han har rätt. Och så sade han så här: "Samla ihop 30 minuter av ditt bästa så kan du köra support sedan!" Ja, det är ju det jag vill. Redan i höstas blev jag lovad en tid av Harrys, men så har ju inte skett. Det är förmodligen mitt eget fel. Andra ligger på - det gör inte jag. Jag frågar en eller två gånger och tror på fullaste allvar att de ska höra av sig. Eftersom det är vad de säger att de ska göra!

När jag körde hem funderade jag rätt mycket på det här med mitt material och att jag kör en massa nytt. Jag är nog mer produktiv än jag tror, vilket ju trots allt är positivt. Jag minns att Eric Löwenthal och Martin Svensson en gång sade till mig, i början av min karriär, att jag skulle köra 5 minuter skitbra material överallt tills jag nästan spydde på det. (Eric hade sett mig två gånger på raken med helt olika upplägg.) Jag kanske försökte hålla mig till det i början, men nu har jag fallit tillbaka. Man vill ju pröva! Det som är bra är väl ändå att jag har börjat reflektera över det.

Och tror ni inte på fasen! Under bilresan hem kom jag på två jättebra grejer. En om att vara glad och en om hotellpersonal. Jag kan inte låta bli att pröva dem nästa gång!

Schack i Västerås

Är oerhört seg idag efter att ha tillbringat en helg i buss. Plus några timmar i Västerås. Lägg därtill en natt tillsammans med tretton 10/11-åringar samt nästan lika många föräldrar. På varsin luftmadrass i ett klassrum i Västerås. Och varför var vi där? Jo, min dotter och hennes klass tävlade riksfinal i Schackfyran. (Om ni vill se mig tillsammans med klassen, gå in på www.schackfyran.se. Jag var nämligen lagledare!)

Till råga på allt fick jag en hejdundrande huvudvärk under söndagen och fick stå ut med den bland 1100 barn och föräldrar samt på den ca 7 timmar långa bussresan hem. Jag kräktes bara nästan.

Nåväl! Idag blir det nya tag på Respekt i Göteborg. Äntligen får jag stå på scen igen. Det var fruktansvärt längesedan. Tänkte pröva lite nya grejer. Utvärdering blir det i morgondagens blogg.

Hur det gick? Av 57 lag blev klassen 26:a. I Sverige, alltså!

Vem mer???

Till sommaren ska jag gå den där fortsättningskursen i standup på Fridhems Folkhögskola i Svalöv. Om det nu är någon som läser min blogg och också ska dit - skriv ett litet meddelande i kommentaren eller mejla mig eller något. Det skulle vara kul att veta vem mer som kommer. Kanske får vi en deltagarlista i förväg, kanske inte...

Gårdagens inlägg var ju bara strunt och trams. Hoppas ingen tror att jag är förbannad för det är jag ju inte. Men man ska väl inte behöva skriva ut smileys bara för att få folk att förstå. Eller? ;-) För mig blir det då problem för jag kan inte hantera dem. Jag är nog för gammal...

Är man en surfitta, trots allt?

(Förlåt, mamma. Jag har ju lovat att inte uttala, skriva eller viska runda ord. I alla fall inte offentligt.)

Det finns folk på nätet som är elaka mot varandra i debatter och sånt. Det är inte jag. Jag är för feg för sånt. Jag vill nämligen att alla ska älska mig. Eller, ja, det kan kanske räcka med att de gillar mig. Lite grand i alla fall.

Sedan kan man ju inte hjälpa att man blir förbannad. Det blir ju jag också, men jag vräker inte ur mig otidigheter på nätet för den sakens skull. Nädå. Skitsnacket bakom ryggen på folk är verkligen underskattat...

Just nu blir man ju irriterad på att det går så förbannat bra i Malmö och alla deras standupscener. Varför funkar det inte i Skällinge? Kan det bero på att vi inte har någon klubb? Svåra frågor för sura fittor. Oh, förlåt, mamma... (och Fritte: kan det ändå inte gå lite dåligt i Malmö? Nån gång, bara...?)