Bohus Comedy

I torsdags körde jag på Bohus Comedy i Kungälv. Gud, det är underbart att köra på teater, ändå! Full lyssning, men inte fullfull...!

Det gick bra, tycker jag. Över förväntan, faktiskt, med tanke på min nuvarande sinnesstämning. Mina hårdare skämt uppskattades märkbart mindre än övrigt, vilket jag tycker är lite tråkigt. Man får vara noga med att använda sig av dem vid lämpliga tillfällen. Så jag plockade bort lite av de nyare grejerna som handlar om att vilja döda barn...(Ja, jag vet. Visst är det hemskt!!! ;-)

Niklas Andersson! Han har för tusan alltid varit bra. Även som ny. Det är ju rent åt helvete, vad man ogillar sånt! Men han är verkligen rasande rolig, den killen.

Robin avslutade lika elegant som alltid. Jag hörde tyvärr inte så mycket av det han gjorde på scen, då Kadir och jag ägnade oss mer åt sorgearbete i logen. Men låten om herpes tyckte jag var super.

Sammantaget en jättebra kväll som jag tror att alla inblandade var mycket nöjda med.

Alla borde spela fiol!

Jag var tveksam till om jag skulle orka repetera med symfoniorkestern igår kväll. Men jag är en ultralojal person som är van vid att ställa upp. Alltså åkte jag dit och fick veta att konsertmästaren inte var på plats samt att ytterligare en förstaviolinist hade lämnat återbud. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ta ansvaret helt enkelt. Jag som inte ens hade övat...

För den som inte riktigt har koll, kan jag meddela att konsertmästaren är den förstaviolinist som sitter längst fram, längst ut mot publiken. Han/hon är någon slags "vice ledare". Konsertmästaren i riktiga orkestrar har bättre betalt än övriga...

Nå. Det funkade över förväntan. Och jag mådde så mycket bättre efteråt, förmodligen för att jag under två timmar var tvungen att totalt fokusera på något annat än det som irrat runt i min hjärna den senaste veckan.

Alla borde spela fiol!

Att jobba med humor...

...är kanske inte så lätt alla gånger. Om man dessutom sörjer, känns det nästan absurt. Men överenskommelser är överenskommelser. Jag har jobb som måste göras, komiker som måste bokas, samtal som måste ringas, specialskämt som måste skrivas. Det funkar inte att lägga sig och bara dra täcket över huvudet. Även om det är just det jag vill göra.

Idag...

...har det gått ganska bra ändå. Jag har bara gråtit en gång och det var när jag tog nattvarden i kyrkan.

Jag tror att jag har börjat förstå, börjat inse att han inte längre finns med oss. Men samtidigt kommer det omedvetna tillfällen då jag tänker: detta måste jag berätta för Jovan när jag pratar med honom nästa gång. Sedan kommer jag på att det inte blir någon nästa gång. Och det gör så ont.

Det gick trots allt ganska bra...

...i radio imorse. Jag var rätt låg när jag åkte dit, men på trappan till Radiohuset satt en välbekant figur med mycket välansat skägg i pilspetsar. Anders Celin! Han hade kommit till Halmstad med tåget och skulle hålla en kurs i latexmasktillverkning (eller vad det nu kan heta...) på Johan Bauergymnasiet. Förmodligen satt han bara där för att få tiden att gå tills det var dags att vara på plats.

Anders, you made my day! Att få sitta där i solskenet i knappt en kvart med en person som utstrålar en massa positiv energi, höjde mig något så otroligt. När jag sedan var tvungen att gå in kände jag mig mycket starkare och lugnare.

Det här må låta knasigt, men jag tänker gå vidare i livet och tänka att Jovan hjälper och stöttar mig när det behövs. Så som han gjorde idag när han lät Anders sätta sig på trappan!

Nu på morgonen...

...är jag gäst i P4 Radio Halland. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att låta lyssnarna tro att jag är glad.

Till minne av min älskade vän och kollega Jovan Siladji

"Visst är det bra?" Så sade du ofta, Jovan. "Sån är jag och visst är det bra?" Du var så säker på allt och jag avundades dig det. Att du alltid visste vad du själv tyckte och stod för. Du hade tagit ställning, när jag knappt visste vad jag kände eller tyckte. Visst är det bra? blev ett uttryck som kastades mellan dig och mig. Till slut sade jag det t.o.m. på scen och då stod du i kulissen och skrattade i mjugg...

Jag kan inte riktigt tro på att jag aldrig mer kan prata med dig om det som är svårt, det som är ledsamt, det som är asroligt... Varför skulle just du dö? Det var ju du och jag som skulle bli det nya radarparet. Det var ju du och jag som skulle sätta Göteborg på humorkartan. Det var ju du och jag som skulle fixa det tillsammans. Att skriva manus med dig per telefon gick så otroligt enkelt. Visst hade vi meningsskiljaktigheter, men varje konflikt löstes och gav istället en kraftfull energi till texten. Vi skrev bra ihop, du och jag, Jovan!

Du har tröstat mig många gånger. Stöttat mig och hjälpt mig när mycket känts eländigt. När jobbiga krögare hackat som värst, var det dig jag vände mig till. Inte för att du besatt erfarenhet av elaka restaurangägare, utan för att du hade förmågan att ge mig tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende och mitt mod.

Det är så lätt att höja någon till skyarna "så här efteråt". Men du var verkligen en fin, ödmjuk och omtänksam person som alla i, framför allt, Göteborgs komikerkrets älskade och värderade högt. Självklart hade du dina fel och brister. T.ex. kunde jag bli vansinnigt irriterad på att du alltid skulle berätta vad som var rätt. Och några gånger ibland blev du så jävla djup och filosofisk att jag inte orkade lyssna, vilket du också uppmärksammade... (Förlåt, Jovan!) När jag berättade vad jag hade gjort under dagen, bakat, skrivit, tränat... så sade du, både på skämt och allvar: "Vad du är duktig, Erika!"

Och visst är jag duktig! Det var du också, Jovan. Duktig på att ta hand om din dotter, duktig på att älska din familj, duktig på att bry dig om andra. Kanske att du brydde dig för lite om dig själv. Kanske var det den springande punkten. Du borde tänkt lite mer på dig själv. Vårdat dig.

Men döden var du inte rädd för. Och smärta var dessvärre något du var van vid. Jag hoppas att du inte kände ett skit, min vän. Och jag hoppas att jag har möjlighet att föra vårt samarbete vidare, på vilket sätt det vara må. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta, Jovan. Jag saknar dig. Och du! Den där piloten, vi arbetade med, du och jag. Den blir av. Jag lovar!

Visst är det bra?

Radio Halland...

...ringde och ville att jag skulle komma till deras morgonprogram, Smakstart, nästa vecka som gäst. Klart jag ville. Runt åtta nästa torsdag sitter jag i deras studio. Vi hörs där!

Och imorgon, långfredag, spelar jag fiol i Varbergs kyrka på förmiddagen och Veddige kyrka på kvällen.

Apropå...

...nedanstående filmklipp: Ja, jag vet att det är Jennifer Aniston som spelar Rachel i Vänner...

Erika Sjöwall - stand up i Skällinge bygdegård

Ett litet klipp från Skällinge Bygdegård för några veckor sedan.

Har mest ont i huvudet...

...men försöker ändå få ihop det jag måste. Fixa lite paj till dotterns födelsedagskalas på tisdag (och imorgon bakar jag tårta). Väntar på manus, men får inget. Borde fixa lite annat också: hemsida, texter, presenter och sånt...

Fasen.

Jag såg...

...Grillad igår. Har tidigare sett två avsnitt(Per Morberg och Sanna Bråding) och har framför allt tyckt att det varit för sönderklippt och mesigt. Det känns som om vissa komiker inte får möjlighet att prata färdigt. Men framför allt har jag tyckt att det varit för "snällt". Men Grillad, igår med Dregen, tyckte jag var riktigt bra. Framför allt tycker jag att Marika och Hasse stack ut. Och Peter Wahlbeck, förstås, som ju nu satt på "andra sidan."

I onsdags var jag på Gasta i Gävle och det gick väl så där. Däremot kändes det jättebra på Tiny dagen efter.

Släng dig i brunnen - med Ronny Eriksson

Åt lunch med en ung komikerkollega som tyckte att det var märkligt att Ronny Eriksson sålt ut Halmstad Teater. "Han är ju inte känd..." För mig var Ronny Eriksson den stora stjärnan i Släng dig i brunnen!