tankar

Man skulle i evigheter prata om vådan av att bo oerhört jättemånga mil från huvudstaden. Men jag gör inte det. Istället skulle jag vilja berätta om de fördelar som finns.

Före jul hade jag ett gig för Varbergs Sparbank. Killen som presenterade mig gjorde det som: the queen of standup, i alla fall i Varberg". Det hade ju aldrig kunnat hända i Stockholm. Hos mig, i Varberg, finns det inte ens en king. Jag sitter helt ensam på tronen. Än så länge. Man ska väl aldrig sitta för säkert, för rätt som det är kommer det väl en liten pojkspoling och vill opp.

Och jobben som finns i min omkrets, ja, de får ju jag då. Jag har heller ingen konkurrens då det gäller prissättning. Vem ska de jämföra med? Nu tror jag ju att de får det ganska bra, för jag är ju en billig tjej ;-)

Jag ser jättemycket fram emot Attaccakvällen i Skällinge. Nu har jag inte kört på två veckor heller, p.g.a. sjukdomen, så jag känner mig extra taggad. Tänk, för ett tag sedan körde jag kanske en gång i månaden, men nu har man blivit van vid nästan två gånger i veckan.

Attacca Comedy i Skällinge

Sitter och planerar lite inför fredagens standupkväll här i bygdegården. För alla skrattsugna är det bara att pallra sig till Skällinge Bygdegård på fredag. Då kommer Per-Olof Fahlborg, Martin Krantz, Jovan Siladji, Kadir Meral, Ulle Bååth och Anders Celin. Och så jag. Välkomna allihop kl. 19.00 eller till showtime kl. 20.00.

Torsdag efter påsk

Idag mår jag bättre. Hjärnan tror att kroppen är helt frisk, men det är den inte. Den har fortfarande lite feber.

Men jag är uppe och har riktiga kläder på mig! Och har snart snutit bort två rullar toapapper.

Det tråkigaste är väl att vädret är fantastiskt och att det hade varit bra mycket härligare att ta en långpromenad i vinterlandskapet eller kanske t.o.m. åka längdskidor än att ligga och våndas i sängen.

Fick veta av Annika att den där kvällen i Hässleholm hade varit skitbra! Såklart! Men det går väl andra tåg. Förresten avundas jag inte Kadir på resan hem. Det var nog inte världens bästa väglag den natten. Men eftersom jag fått ett meddelande från Annika och jag vet att de åkte tillsammans, förmodar jag att de i alla fall kom hem.

Skit också II!

Inte var det någon förkylning,inte. Influensa är den rätta benämningen. Och jag blev inte bättre under måndagen, jag blev bara sämre. Under tisdagen var det helt bedrövligt.

Ovanstående SKIT-rubrik beror inte på att jag är sjuk. Sånt kan hända. Men jag hade verkligen sett fram emot besöket på HÄCK. Det är så sällan nu för tiden som man får möjlighet att uppträda tillsammans med en etablerad komiker och jag hade verkligen velat jobba med Özz.

Jag har någon slag utopisk idé om att det skulle vara det enda sättet för mig att ta mig ett steg uppåt. Att någon från det högre skiktet rekommenderar mig. Samtidigt faller den diskussionen oerhört snabbt. Av flera orsaker. Man ser mig högst tio minuter. Det kan vara ett lyckokast att det gick bra, personen ifråga kanske inte ens ser mig, han/hon var på toaletten just då, efter mitt uppträdande är jag glömd. Varför är jag då glömd? Där finns det ett självklart svar: Jag bor jävligt fel. Jag träffar inte komiker dagligdags. Detta betyder inte bara att jag inte direkt går och tar en fika ihop med någon som vill diskutera skämt med mig, det betyder också att jag inte alltid finns i folks medvetande. Jag menar inte att folk skulle tänka på mig hela tiden, utan vad jag menar är att om en komiker ska rekommendera en annan komiker, då blir aldrig den rekommendationen jag. Jag bor helt enkelt för långt borta.

En annan sak jag har funderat på. Just nu sprudlar hela komikerbranshen av duktiga komiker. Hur sjutton ska jag kunna ta en plats där? För ett år sedan eller så, hände det att jag trodde att jag skulle få möjlighet att få en support. Nu känns det nästan "out of question", beroende på att det är så många andra komiker som slår igenom i Stockholm och som då istället får tider i Göteborg. Och i Malmö kör de från Malmö.

Nej, nu orkar jag inte mer. Feber, ont i skallen och allt...

Skit också!

Nu har jag blivit förkyld. Tror inte att jag har varit snuvig på fem,sex år, vilket känns nästan lite mysko. Jag mår t.o.m. ganska dåligt och har varit orolig att det skulle kunna bli problematiskt att åka till Hässleholm och HÄCK imorgon. Men inatt låg jag och mådde skit, gick upp vid femtiden och tog två Alvedon och somnade till slut om. Samt insåg att med dylika tabletter kommer det absolut att gå vägen.

Idag mår jag lite bättre!

fria associationer

Maggan Hammar tyckte att jag påminde om Ulla Skoogh. Är det bra?

Nu sticker jag iväg för att vara violinsolist vid två musikgudstjänster. Have a nice easter!

En bra konferencier

Jag älskar verkligen att vara konferencier. Det känns så mycket friare, på något sätt. Åtminstone under den tiden man står på scen. Före, under och efter funderar man så himla mycket på hur man ska lägga upp saker och ting. Konferencierskapet är kittet i hela föreställningen.

Det händer att man kör på ställen där konferencier saknats eller varit riktigt dålig. Inget av dessa två alternativ är att föredra. Jag har funderat många gånger på själv upplägget: rookie-support-headline och tänkt att det är jobbigt att vara rookie och alltid få köra först mot en publik som inte är riktigt uppvärmd. Men! Finns en bra konferencier är det inga problem. Om det dessutom är så att rookien är så pass orutinerad att han/hon får det jobbigt, hämtar en bra konferencier upp det igen. Allt för att både publiken och komikerna ska få en rolig kväll.

Exempel på bra konferencierer är Marika Carlsson, Lena Frisk, Fritte och Marcus, Adde Malmberg...ja, den listan kan göras lång. Tyvärr finns det också skräckexempel, vilket nästan alltid handlar om brist på erfarenhet, kunskap och insikt. Framför allt handlar det om avsaknaden av insikten om vikten av en duktig konferencier. (Vilken "substantivistisk" mening...!). "Jag är bara konferencier ikväll!" Det är definitivt inte så bara!!!! Möjligen kan man få på tok för lite cred för den insatsen, men det blir så otroligt mycket tuffare för de komiker som jobbar utan.

Mina egna tankar om en bra MC (ooops, nu använde jag den formuleringen...) är att han/hon framför allt ska få publiken att känna sig hemmastadd, trygg och förväntansfull. Gärna glad, också. Det ska inte finnas någon tvekan om att "nu börjar det" och "nu är det slut" (ja, jag har sett sådana konferencierer också...) MC:n är den som framför allt pratar med publiken, gärna med lite återkopplingar till föregående komiker. Allt för att få upp "här och nu"-känslan. En ovan publik behöver kanske få veta att allt är tillåtet: applådera gärna, skratta så mycket ni vill, ikväll ska ni få se nya komiker ni aldrig hört talas om, men de är skitbra... o.s.v. Återigen - publiken ska känna sig säker. En otrygg och osäker publik vågar inte skratta eller applådera, vilket gör att komikerna känner sig än mer osäkra... det blir en nedåtgående spiral.

Nu handlar väl detta framför allt om en comedyovan publik, men kanske också om en klubb med orutinerade komiker, där ovanstående upplägg alltså känns än mer angeläget.

Min slutsats är alltså: att vara MC/konferencier kräver oerhört mycket mer än att bara presentera nästa komiker. För alla.

Vackra Kalmar

Kalmar är en vacker stad, tycker jag. Speciellt igår i vårsolens glans...

På Pipes of Scotland var det också vackert. Och trevligt. Och kul. Ja, det gick rätt bra, faktiskt.

Det var lite mycket snack hitan och ditan innan vi kom fram till hur kvällen skulle läggas upp. Vi bestämde oss slutligen för att vi efter att konferencier Fredrik hade värmt upp publiken skulle jag gå på och köra tio minuter, därefter Maggan Hammar, 20 minuter. Därefter paus, konferencier och inledande 20 minuter av Eric Andersson och slutligen jag själv med mina sista 10 minuter.

Och det blev rätt bra. Fredrik "glömde" dock att värma upp publiken utan påade mig direkt. Jag blev t.o.m. så överrumplad att jag tvekade att gå på. Det kändes nästan inte som en presentation. Alltså fick jag själv värma på, vilket funkade bra. Jag känner själv att jag blivit oerhört mycket bättre på att improvisativt prata med publiken. Det gjorde dock att jag tappade några skämt på vägen tillbaka in i material, men det gjorde inte så mycket.

Maggan har en unik scenpersonlighet. Jag tycker själv att det är askul och det funkade jättebra igår. Och Eric efter paus var den bästa Eric jag sett. Han var verkligen i kanonform och formligen sprudlade under hela sin act. Det gjorde att det kändes lite avigt att gå på efter honom och köra avslutande 10, men jag tyckte att jag hämtade upp det med min EGO-sång.

Sedan var jag astrött, men försökte ändå diskutera barnuppfostran med några berusade herrar från staden.

Forumteater idag - standup comedy imorgon

Idag har jag kört forumteater för 170 sexor och sjuor. På en gång! Lite svårt och jobbigt, men det funkade bättre än jag hade kunnat tänka mig.

Imorgon åker jag med tåget till Kalmar. Det ska bli kul. Det enda som är tråkigt med att vara så pass långt borta är att det tar ett dygn innan jag kommer hem igen. Inklusive standup på en sisådär 20 minuter. Tough life!

Förresten har jag klippt mig. Nöjd!

Ståndpunkt: jag gillade morgonsoffan!

LUCK II

Så var jag återigen i Lund. Denna gång körde jag rätt hela vägen och då talar jag om bilen. Det funkade verkligen ända fram till parkeringsplatsen vid JET. Och inte nog med detta. Det funkade även hela vägen ut ur Lund! Tack alla ni som hjälpte till, före, under och efteråt.

Nu kanske någon undrar hur det gick. Jo, tack, det gick ganska bra. Publiken var inte så där jättestor, men Eric och Pär hade sett till att de i alla fall satt så tätt och så nära scenen som möjligt. Bra där! Tyvärr tror jag att jag skrämde bort ett par som var försvunna efter paus. Ett visst svinn får man kanske räkna med.

Först upp var Robert Larsson. Det var inte lätt, men han måste ändå ha en eloge för sitt energirika framträdande. Dessutom tycker jag att han har bra material. Sedan var det dags för en ganska ny kille, Björn Tennberg, som var oerhört nervös, vilket också publiken märkte. Därefter körde Niklas Folkegård, som ju är en lugn och stabil kille. Att han skulle köra precis före mig visste jag från början skulle vara bra. För mig alltså. Själv fick han slita. Men han slet bra. Jag gillade speciellt hans material om tåget som man missade innan det hade gått...

Jag fick den stora äran att avsluta första akten, vilket jag faktiskt blev lite nervös för. Jag slet också på rätt bra, tappade fokus ibland och missade lite här och var, men jag tror inte att det märktes så mycket. Men publiken blev på uppåtgående. Och sången som avslutning funkade jättebra!

Jag vet att det är många komiker som tycker att sång inte hör till standup. Det må så vara, men som gammal musiker skulle det vara konstigt om jag inte gjorde något sådant här. Dessutom har jag skrivit komiska texter sedan kriget (nåja, i alla fall tjugo år innan jag började med stand up), så varför inte?

Efter paus körde en kille som hette Ludde, med mycket energi och mycket bra material. Därefter Pär Söderström som jag tyckte svävade ut en aning. Jag tror dessutom att han körde bra mycket längre än den tid han hade fått sig tilldelad. Detta gjorde också att jag var ganska trött i huvudet när Elin Nordén gick på. Det kan visserligen bero på att jag var ganska utmattad efter mitt eget framträdande, men jag tycker nog att man ska hålla sina tider!

Elin var jättebra! Jag har sett henne nästan bara i konferenciersrollen de senaste gångerna vi träffats, men det var kanon. Jag tror säkert att hon tycker att det kunde gått mycket bättre, men hon slet som ett djur och fick utdelning på det. En mycket bra avslutning på kvällen.

Eric som var kvällens konferencier skötte sig också utmärkt. Jag sade kanske något litet ofördelaktigt om honom från scen (något om att olla..), men jag tror faktiskt att han uppskattade det. Tack i alla fall för att jag fick komma!

Förresten: Två komiker hade material som kändes väl likt andra komikers. Nu minns jag inte exakt hur skämten gick, men jag funderade över likheten då det levererades.

Det här är också lite lustigt...!

Nedanstående kommentar är skriven av en kvinna i 40-årsåldern, förmodligen helt seriöst:

"Jag gillar alla söta roliga komiker som Magnus, Björn och Henrik. Och Johan."

Jag undrar vad deras utseende har med saken att göra...

Lite funderingar

Jag funderade på om det var en könsfråga eller ej, det här med rövslickeri i branschen. Jag tror inte att vi tjejer behöver fjäska så himla mycket. Kanhända att vissa gör det i alla fall, men det är inte ett måste. Killarna är så många och måste hävda sig på så sätt, se till att hänga med rätt personer och ha de rätta kontakterna. Tjejer är ju redan från början på jumboplats, enbart p.g.a. sitt kön. Vi måste helt enkelt vara bra för att få vara med. Förmodligen bättre än de killar som flätat rastaflätor i rätt rumpa.

So you´ d better watch out! En dag lyser dig sanningen i vitögat!

Interesting

Man kan hitta intressanta saker på nätet. Det finns folk som skriver totalt snedvridet om en kväll, vilket förmodligen beror på att de vill att folk ska komma tillbaka. Vem vill komma till en klubb där man inte har roligt? Man får bara hoppas att denna eventuella publik inte läser så mycket om standup på nätet. För då kan det vara så att man läser någon annan åsikt. Den kanske t.o.m. går stick i stäv mot det första inlägget. Ack, ack, ack! Så tokig kan världen vara! Folk luras och hittar på!

På nätet rör sig också folk som dunkar varandra i ryggen och slickar röv, men bakom ryggen utbytes andra tankar, erfarenheter och reflektioner. Så illvillig är alltså människan. Hujedamej!

Den stora frågan är om dessa människor också finns i verkliga livet...

Loger

Vi hade en spelning igår, hela familjen. Det var en herrloge som ville att vi skulle komma och underhålla en dryg halvtimma, vilket vi också gjorde (mitt i Andra Chansen... efter vad jag hade hört skulle ju inte Björn Gustafsson vara med, så det kunde man nog undvara...)

Visst är det lustiga tillställningar! Män i olika åldrar i frack med tunga halsband och band över axeln. Man kan inte låta bli att förundras över att ett så pass förlegat socialt (och yrkesmässigt ?) kontaktnät fortfarande lever kvar. Den här logen använder sig också av, så vitt jag vet, kodade meddelanden till varandra.

Fascinerande, eller hur?

Att få beröm!

Jag måste få höra att jag är bra ibland, annars går jag under. Idag fick jag ett mejl där det stod: du är bäst!! Jag mår så bra, p.g.a. det lilla och klarar mig nog ett tag på det. Dock inte i all evighet...

Alla människor behöver bekräftelse, men ibland känns det verkligen som om jag behöver det mer än alla andra. Min mamma säger att jag är svår att ge beröm till, för jag undviker att ta emot det. Jag förstår hur hon menar. Gör någon annan det?

Från förra veckan

Jag har inte haft tid att berätta om förra onsdagen då jag var i studion tillsammans med "punkhårdrocksbandet" Union Square från Falkenberg. Vi var sju violinister som spelade in bakgrundsstråk till en av deras låtar (Goodbye). Det tog ju sin lilla tid, men det var en himla kul grej att göra. Två olika musikaliska världar som möttes, på något sätt. Det ska bli jättekul att höra låten när den är färdig.

Ojojoj...

...det kunde slutat illa! Det var en jättesvår kväll igår på Respekt. Otroligt lite folk, kanske tjugo personer, som satt lite utspritt. Framför allt var det långt mellan scenen och de närmsta borden.

Första set var det trögt. Helen gjorde så gott hon kunde, men det var trögt. För Björn gick det bättre, förmodligen mycket p.g.a. hans energi. Sedan kom Mathias, utklädd till major Wittengren. Jag tyckte att det blev lite segt, även om starten, grejen med speeddating, var kul.

Efter paus försvann ett sällskap och ett annat tillslöt. De satte sig visserligen långt bak och pratade med varandra under framträdandet eller satt och pillade på sina mobiler.

Martin, som hade kommit förbi, körde lite nytt. Han gick ner från scenen och jag riktade om spotlighten, så man kom lite närmare publiken. Det funkade bättre.

När jag gick på var jag ändå rätt taggad. Jag kände mig "på" och drog in en extra växel. Och det funkade! Kanske inte mitt bästa gig, men jag fick dem ändå med mig. Killarna längst bak med sina mobiler vände sig om och lyssnade! Jag fick skratt och applåder. Ingen tystnad. Det vände! När jag åkte hem var jag trots allt mycket nöjd. Och så fick jag köra min sång igen. Kul!

Måndag kl. 19

... och imorgon blir det Respect!

Västerås!

Nu har jag varit på tjejkalas! Och i Västerås till råga på allt. Det var ett jättetrevligt arrangemang.

Jag fick den stora äran att gå på först inför en kanske inte helt uppvärmd publik. Mats Andersson och jag diskuterade detta redan i torsdags, hur problematiskt det kan vara att göra en schysst setlista. Det gäller att lägga rätt man på rätt plats. Nu vet inte jag om jag är rätt person att börja, men jag kan nog ändå sägas vara ganska stabil. Kanske inte bra, men stabil...;)

Nå! Det var nog en ganska comedyovan (ser roligt ut i skrift...) publik i på Sigurdsgatan 25 i Västerås. Visst skrattades det, men utan applåder hela första set med mig, Anna Swane och Ingella Metvåell. Däremot blev Susanna Eklunds andra set lite bullrigare. Förmodligen beroende på att hon är jävligt rolig!

Men vi andra var helt okej, vi också. Jag tror faktiskt att det mest handlade om att publiken inte var så van, helt enkelt.

Men det där med att vara klubbvärd och göra en körlista: som sagt, ganska komplicerat ibland. Ibland kan det ju t.o.m. vara så att vissa komiker måste placeras så att de gör minst skada! Och att starta på en hög nivå är urviktigt! En dålig start på kvällen kan ibland vara omöjlig att hämta hem. Bra avslut både på kvällen och före en eventuell paus är också viktigt. För att inte tala om en bra konferencier! Där har jag dock varit med om att det står och faller ganska ofta. Och jag tror också att det är bra om det finns en ljudtekniker, i alla fall en fysisk person vid rattarna ifall något händer. Musik mellan komiker är heller inte fel.

Jag tror att jag ska utveckla ovanstående tankegångar framöver. Men nu tänkte jag gå och fika!