...det kunde slutat illa! Det var en jättesvår kväll igår på Respekt. Otroligt lite folk, kanske tjugo personer, som satt lite utspritt. Framför allt var det långt mellan scenen och de närmsta borden.
Första set var det trögt. Helen gjorde så gott hon kunde, men det var trögt. För Björn gick det bättre, förmodligen mycket p.g.a. hans energi. Sedan kom Mathias, utklädd till major Wittengren. Jag tyckte att det blev lite segt, även om starten, grejen med speeddating, var kul.
Efter paus försvann ett sällskap och ett annat tillslöt. De satte sig visserligen långt bak och pratade med varandra under framträdandet eller satt och pillade på sina mobiler.
Martin, som hade kommit förbi, körde lite nytt. Han gick ner från scenen och jag riktade om spotlighten, så man kom lite närmare publiken. Det funkade bättre.
När jag gick på var jag ändå rätt taggad. Jag kände mig "på" och drog in en extra växel. Och det funkade! Kanske inte mitt bästa gig, men jag fick dem ändå med mig. Killarna längst bak med sina mobiler vände sig om och lyssnade! Jag fick skratt och applåder. Ingen tystnad. Det vände! När jag åkte hem var jag trots allt mycket nöjd. Och så fick jag köra min sång igen. Kul!
2 comments:
En s.k arbetsseger. ;)
Bra jobbat Erika igår! Som alltid. Synd bara att många inte hade kommit för ståuppens skull. Det är när man möter publik som denna och gör bra ifrån sig, som vi gjorde, som man visar att man är bra. Och det var vi ju alla.
Jag känner också att det är vid sådana här tillfällen man utvecklas. För något år sedan hade hade liknande förhållanden varit katastrofala för mig. Så det är nog inte så dumt, ändå, att jobba inför en sådan här publik. Man ser sin egen utveckling, helt enkelt.
Post a Comment