Mel B får hjälp av sin man att ta sig till förlossningen, lyder bildtexten. Men så här många män hade inte jag med mig till sjukhuset när jag födde barn. Vem av dem kommer hjälpa till med lustgasen? Och vem håller handen? Vem klipper av navelsträngen? Jag bara frågar...

Dags att ta farväl av sommaren?

Eller av semestern, skulle kanske någon påpeka. Så är dock inte fallet. Jag har redan jobbat tre veckor, men imorgon är det sista dagen då jag jobbar med eftermiddagsradio. I alla fall för säsongen. På måndag drar vi igång igen med Radio Hallands morgonprogram, vilket betyder att jag ställer väckarklockan på 04.00. Det är konstigt, men jag känner mig nästan orolig för att jag inte ska klara av att gå upp så tidigt. Som om jag aldrig gjort sånt tidigare.

Klart jag klarar det.

För en gångs skull

Jag som knappast aldrig blir solbränd (och är nöjd med det) har på ofrivillig väg fått en s.k. bonnabränna. Nu när jag sänt radio utomhus i nästan två veckors solsken ser naken ut som om jag är iklädd ett vitt linne och vita shorts. Jag tänker inte lägga ut nån bild...

Sudoku

Hur ofta händer det att man löser ett sudoku och tänker: Just detta sudoku har jag löst tidigare! Fasen också! Jag kan ju lösningen!

Vilken jäkla tur!

Nu har Håkan Hellström skrivit på för Dawit Isaak. Sicken jävla röta! Duka borden och bjud in alla för att fira! Äntligen kommer han hem!

Läste om Fredrik Ljungberg...

och hans flickvän i Aftonbladet och började fundera lite på hans liv och leverne, gick in på Wikipedia och hamnade på Varan-TV. Märkligt kan tyckas, men ändå inte. En av Varan-Teaterns medlemmar heter just Fredrik Ljungberg. Jag gillade verkligen Varan-Teatern när jag var liten (ung, kanske...?), så här kommer ett klipp.

Gratis eller bara snyggt?

Härom dagen när vi hade kompisar hemma satt två hela familjer runt köksbordet för en liten fika. Rätt som det var sade min son: Måste man klä sig så när man är pappa? I reklamtröjor som talar om var man jobbar. På min mans t-shirt stod det nämligen Kulturskolan på ryggen, medan den andre fadern hade en munkjacka med texten Svenska kyrkan. Deras arbetsplatser.

Varför har då (dessa) män på sig liknande tröjor? I min mans garderob ligger hur många som helst. Med olika reklamtexter. Det behöver inte handla om hans jobb. I en låda ligger Halmstadtravet, Sjöwalls Kalaskultur, Varbergs gosskör (otroligt gammal...), "Folk med hjärna kör bilar med stjärna", Musik i Halland, Rolfstorps GIF/Skällinge BK... You name it!

I min garderob ligger två likadana svarta toppar där det står Sveriges Radio Halland på bröstet. De har jag blivit beordrade att ha på mig när jag arbetar med eftermiddagsprogram om några veckor. Jag tror inte att jag kommer att ta på dem vid något mer tillfälle. Möjligtvis när jag är ute och springer. Men varför tänker inte min man likadant? Tycker han de är snygga? Eller tänker han bara utifrån den gamla devisen: Gratis är gott!

Oavsett vilket skulle man kunna tänka sig att klädkontot blir billigare. Kanske - men i min mans fall handlar det snarare om att garderoberna blir större.



Exempel på hur det skulle kunna se ut om man jobbade "på sprit..."

En gammal, gammal film....

Jag såg "the Lake House" igår kväll, en gammal film som jag sett lite här och var ifrån när den gick på någon av filmkanalerna härom året. Eftersom jag aldrig sett hela har jag inte riktigt förstått allt i den filmen och det har jag insett när jag försökt beskriva handlingen för andra människor. "Det är en tjej och en kille som lever parallellt, den ena 2006, den andra 2004 och så skriver de brev till varandra som de lämnar i en brevlåda utanför ett hus vid sjön. En hund har de gemensamt. De träffas en gång, men då vet bara den ena om att de känner varandra, för han lever ju lite före. Han planterar ett träd utanför hennes hus som inte är byggt än, bara för att hon saknar träd där hon bor, som då alltså är det huset som inte är byggt än. Och så dör han, fast sen gör han inte det i alla fall."
Igår såg jag i alla fall hela filmen från början till slut och nu förstår jag den. Eller egentligen inte. Men den är söt och får igång min fantasi och det gillar jag.

Jag minns...

...när man badade på 70- och 80-talet. Då var det lätt att bada i sjön hemma. I alla fall var det så superenkelt att klä om i ett eget litet badlakanstält som mamma hade sytt ihop. Är det någon som minns dem? Ett stort badlakan var ihopsytt i sidan som en tub. Längst upp satte man fast resår och när man sedan skulle byta om till badkläder kröp man bara in i det lilla "tältet". Helt fritt att använda händerna och totalt utan insyn. Alla hade såna. Undrar vart de tog vägen? Och varför slutade man använda dem? Mycket bättre än att sno runt en handduk och försöka pilla av sig kläderna under.

Jag har försökt hitta en bild, men utan att lyckas.

Ansiktet - X

Varför skriver inte jag också en usel låt och får hångla med Salem al Fakir och Peter Jöback?

Världens minsta

Är det inte väldigt mycket "världens minsta man" nu? I höstas läste jag om en kille som kallades för Buddha och var kortast i världen. Dessförinnan hade det tydligen varit någon latinamerikansk kille och idag läste jag om en 18-åring som blivit vuxen. Men kort, då alltså.

Det verkar också finnas en sjuhelsikes massa små pojkar runt om i världen som bara väntar på att fylla 18 och därmed räknas som vuxna. Det är nämligen inte förrän då som de kan ta det nya världsrekordet i besittning och därmed visas upp i allehanda kvällstidningar världen över som "Den kortaste mannen i världen"!

Visst måste det finnas bra saker med att vara liten, typ billigare klädkonto då man köper alla kläder på Kappahls barnavdelning, större chans att vinna en limbotävling eller enklare för andra att stänga in ett elevskåp på högstadiet. Typ såna saker. I övrigt vet jag inte.

Research eller inte...?!

Visst, visst. Jag erkänner. Det händer att jag "ego-googlar" då och då. Tycker att det är spännande att se om antalet träffar ökar. För ett tag sedan bläddrade jag mig igenom de träffar jag hade och kom till den här.

Läs igenom artikeln och titta lite extra på rutan nere till höger: Kända svenska kvinnliga ståuppkomiker. Lite otippat, va? Tror jag borde snacka med Sofia Perssons chef på Expressen. Någon har gjort rätt dålig research, skulle jag vilja säga...

Semester!

Undrar vad det är som gör att man, första dagen på semestern, tänker: nu skulle det va gött å måla huset...

Att blogga...

Om man går in på Aftonbladets sajt, just idag, är en artikel av högt medialt intresse publicerad som nummer tre i ordning. Det handlar om Kissie! Vem säger väl många, andra kanske nickar instämmande. Ja, just det! Den lilla hönan (som man hade sagt om man var född på 30-talet.) Jag har varit tvungen att kolla upp saken, men jag tror att Kissie är en tjej i tjugoårsåldern som tituleras bloggerska. Exakt vad hon skriver om vet jag inte, ej heller vad hon fördriver tiden med när hon inte bloggar. Vad jag förstått är i alla fall att hon opererat om sitt utseende rätt många gånger den senaste tiden, vilket väl i sin tur måste innebära att hon tjänar rätt bra på sin blogg.

Vad består då nyheten av? Jo, att hon har kollapsat. På öppen gata! Det är förfärligt! En människa av denna kändismässiga kvalitet! Vad för sjukdom kan det vara? Cancer? Epilepsi? HIV?

Det handlar visst om bantning. Den stackars mediatörstande flickan vill byta garderob från storlek 38 till 32. Förmodligen för att det är billigare med barnkläder på H&M.

Nystart!

Jag tänkte försöka börja blogga igen! Ni ser väl att det var otroligt länge sedan sist. Juli! Riktigt uselt! Men det finns en väldigt bra anledning. Jag har skrivit så mycket om mitt scenliga liv som tidigare varit en del av det verkliga livet. Sen jag började jobba på radio har allt flummats ihop. Plus att jag faktiskt är mycket tröttare nu än när jag hade fast tjänst i skolans värld. För övrigt har jag sagt upp mig därifrån. På radio kommer jag förstås inte vara för alltid, men ett tag till blir det nog. Sen får jag väl hitta något annat som har med underhållning att göra.

Jag gillar radio, men har också bestämt att det som händer där inte kan vara innehållet i den här bloggen. Alltså får det bli lite andra saker som behandlas här. Mitt övriga liv och mina helt vanliga eller ovanliga funderingar.

Och så klart har jag ändrat designen för bloggen. Som en slags markering för nystart!

Min allra första fundering i detta mitt, för året första, blogginlägg är: Vart tog bifftomaterna egentligen vägen? Fundera på det, gott folk! Själv har jag tänkt på det i flera år och har faktiskt inte en aning. För om man skulle råka hitta en bifftomat i affären - vem vill ha en sån på en tallrik?