Monday, April 13, 2009

Till minne av min älskade vän och kollega Jovan Siladji

"Visst är det bra?" Så sade du ofta, Jovan. "Sån är jag och visst är det bra?" Du var så säker på allt och jag avundades dig det. Att du alltid visste vad du själv tyckte och stod för. Du hade tagit ställning, när jag knappt visste vad jag kände eller tyckte. Visst är det bra? blev ett uttryck som kastades mellan dig och mig. Till slut sade jag det t.o.m. på scen och då stod du i kulissen och skrattade i mjugg...

Jag kan inte riktigt tro på att jag aldrig mer kan prata med dig om det som är svårt, det som är ledsamt, det som är asroligt... Varför skulle just du dö? Det var ju du och jag som skulle bli det nya radarparet. Det var ju du och jag som skulle sätta Göteborg på humorkartan. Det var ju du och jag som skulle fixa det tillsammans. Att skriva manus med dig per telefon gick så otroligt enkelt. Visst hade vi meningsskiljaktigheter, men varje konflikt löstes och gav istället en kraftfull energi till texten. Vi skrev bra ihop, du och jag, Jovan!

Du har tröstat mig många gånger. Stöttat mig och hjälpt mig när mycket känts eländigt. När jobbiga krögare hackat som värst, var det dig jag vände mig till. Inte för att du besatt erfarenhet av elaka restaurangägare, utan för att du hade förmågan att ge mig tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende och mitt mod.

Det är så lätt att höja någon till skyarna "så här efteråt". Men du var verkligen en fin, ödmjuk och omtänksam person som alla i, framför allt, Göteborgs komikerkrets älskade och värderade högt. Självklart hade du dina fel och brister. T.ex. kunde jag bli vansinnigt irriterad på att du alltid skulle berätta vad som var rätt. Och några gånger ibland blev du så jävla djup och filosofisk att jag inte orkade lyssna, vilket du också uppmärksammade... (Förlåt, Jovan!) När jag berättade vad jag hade gjort under dagen, bakat, skrivit, tränat... så sade du, både på skämt och allvar: "Vad du är duktig, Erika!"

Och visst är jag duktig! Det var du också, Jovan. Duktig på att ta hand om din dotter, duktig på att älska din familj, duktig på att bry dig om andra. Kanske att du brydde dig för lite om dig själv. Kanske var det den springande punkten. Du borde tänkt lite mer på dig själv. Vårdat dig.

Men döden var du inte rädd för. Och smärta var dessvärre något du var van vid. Jag hoppas att du inte kände ett skit, min vän. Och jag hoppas att jag har möjlighet att föra vårt samarbete vidare, på vilket sätt det vara må. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta, Jovan. Jag saknar dig. Och du! Den där piloten, vi arbetade med, du och jag. Den blir av. Jag lovar!

Visst är det bra?

6 comments:

Anonymous said...

Skönt att läsa detta, Erika, du porträtterar denna varma och speciella man så fint med dina raka ord.
Stora kramar och jag hoppas jag kan komma till Kadir imorgon. (Har svärmor på besök då, men jag tror hon fattar)
Annika L

Rulle said...

Jag är så ledsen Erika

Anders said...

Jättefint beskrivet!
Jag har en klump i halsen nu.
Hoppas denna blogg finns kvar länge så hans familj och barn kan läsa läsa den i framtiden.
All kärlek.
Anders

Björn Johansson said...

Jovan, jag kommer för alltid bära med mig det stöd, glädje och kärlek som du gav mig.

Jag kommer ihåg hur vi brukade prata serbiska med varann. Du sa något på serbiska, och jag svarade på polska. Vi förstod varann. Vi hade nog några slaviska band som band oss.

Du hade ett väldigt fast handslag. Det var hårt, och underifrån. Det var rättvist, enkelt och ödmjukt. Precis som du. På något vis var det skönt för mina handleder att vi gick över till kram.

Du pratade om serbisk sprit och slivovitza. Jag har aldrig varit full, men du visste säkert vad du pratade om.

Du brukade säga att du tyckte min mamma var het. Nu har jag inte en enda kvar som säger att min mamma är het. :-)

Din kärlek till din dotter var helt oslagbar. Ditt sätt att ta tag i problem i livet, avundas jag. Din skäggväxt avundas jag.

Jag tror att du gädjer många där du är nu.

Och jag tror att det finns slivovitza uppe i himlen.

Jag är så glad över att fått äran att känna dig, Jovan.

Puss

Anonymous said...

Fantastiskt fint skrivet - du lyckas formulera allt som man skulle vilja säga, men just nu inte kan. Jag är bara så tacksam att jag lärde känna Jovan och att vår vänskap lärde mig så mycket - vilket jag tror att jag delar med er alla här. Ta hand om er och kom ihåg att ni alla är duktiga, älskade och värdefulla.

Anonymous said...

Hej Erika

Idag var det begravning av Jovan,ja vet inte om du var där.Jag joakim har känt Jovan sen 2000 och vi bodde alldeles intill varann,Det kom som en chock för alla och jag kan kommer aldrig att förstå detta.Han har nämt dig flera gånger och om ert samarbete.
Du har skrivit väldigt fint .många hälsningar Joakim Lindahl