Min humor

Jag är tokkär i underlivshumor! Är det dumt? Jag såg Actor´ s studio med Dave Chappelle för ett tag sedan och han sade att "ett riktigt bra bajsskämt håller i många år." Förtroendeingivande!

Det värsta med att uppskatta skämt kring de nedre regionerna är att man ofta får försvara sig. Man ska inte köra snusk, man ska vara vass! Och jag står mest på scen för att vara rolig. Mitt mål är att få folk att skratta åt det jag själv tycker är roligt. Och vad tycker jag är roligt? Just det: snoppar och bajs. Jag är otroligt ytlig, men skäms inte för det. Jag bara är.

Däremot skulle det vara trevligt att ibland vara lite vass, men jag är liksom inte så insatt i saker och ting. Visst tycker jag en massa, men inte tillräckligt för att kunna skämta om.

Jag har svårt för kränkande skämt, i de avseenden då man faktiskt inte kan rå för det ena eller andra, exempelvis utseende. Det finns tjocka människor och det finns fula människor och ingen ska behöva bli förnedrad för det. Det gör mig bara olustig. Däremot tycker jag att om man uppfört sig illa, dumt eller fel, då kan det vara adekvat. Ett exempel kan väl vara när Runar sköt ett rådjur från sitt sovrumsfönster. Visst, det var längesedan, men ändå så otroligt korkat. En gång körde jag ett skämt om Jehovas vittnen där jag jämförde dem med vampyrer. Kändes inte riktigt rätt, även om jag faktiskt har lite svårt för just den formen av religionsutövande.

Men som sagt - snoppar och bajs, det är väl ändå det man lever för...