Fy för kantorer!

Ibland när man har en spelning i grupp, exempelvis som idag, då jag i en stråkkvartett, skulle ackompanjera en kör, hamnar man i en situation då man undrar om det verkligen var meningen att man skulle komma dit. Att t.ex. gissa vilket stycke som är på gång, för att dirigenten inte vänder sig till orkestern, känns väl så där. Att inte bli välkomnad är inte heller speciellt kul. Och när man avbryter och ska starta någonstans inne i stycket, då är det ju inte helt fel om man som ackompanjatör får veta var någonstans man ska börja.