Jävligt onödigt...

...att köra hem från Malmö med sommardäck och hagel och snö på E6:an. Men hem kom vi i alla fall, Per-Olof och jag. Ja, dit, till MACK, kom vi också och i tid. Bara en sån sak!

Giget då? Ja, jag tyckte nog att jag var bra, men utan att få tillräckligt med pröjs för det. Efter debatten om den kvinnliga humorn tänker jag skylla på genusperspektivet. Eller på att jag låg tidigt i programmet och att publiken inte var varm tillräckligt. Men den var glad och nöjd i alla fall. Som sagt. Jag gjorde bra ifrån i mig!

Mitt inlägg i genusdebatten:

Om man säger att roliga komiker får plats på humorscenen oavsett om de är kvinna eller man, är att förenkla problematiken. Eller att inte se den alls. Det handlar ju tyvärr inte bara om humor och att ta plats på scenen. Det är vår vardag, vårt samhälle, vår omvärld. Mannen är normen och allt annat avvikelse. Kvinnor strävar efter det som mannen "äger" beroende på att det räknar som högstatus. Män, däremot, skulle inte ta i kvinnliga egenskaper eller traditionellt kvinnliga verksamheter med tång. Varför? Jo, dessa egenskaper är lägre klassade i statussammanhang. Jag läste en diskussion angående oron över att läkarnas löner inte höjs i samma utsträckning som förr. Det blir fler och fler kvinnor i läkarkåren, vilket sänker yrkets status och därmed också lönen!

Hur många män kan säga att de gillar Peter Jöback? Nej, fy fan, är det inte lite fjolligt att uppskatta hans röst? En bögtenor...! Är man bög - är man kvinnlig - är man lite sämre!

På standupscenen känner jag ofta att jag måste göra mycket bättre ifrån mig än manliga kollegor. Då talar jag om det som händer på scenen. Visst kan det vara "grabbigt" bakom scen, men jag känner mig oftast som en del av den aktiviteten. Nej, det jag talar om är publiken. De kräver mycket mer av mig än av en kille. När jag går upp kan jag nästan känna hur avvaktande de är. "Nu ska vi se om den här tjejen är rolig!" Andra gången jag körde som rookie, skällde Anna-Lena Brundin nästan ut en gäng tjejer som stod och fnös åt mig. "Hon ska inte tro att hon är något speciellt, bara för att hon står på scen...!"

Killar har också ett annat slags självförtroende. Det händer aldrig att en tjej tar illa upp för att hon bara får tre minuter på scen första gången, vilket killar inte alltid kan acceptera. "Alla mina kompisar säger att jag är askul. Jag har hur mycket skämt som helst." Mäns ståuppdebut sker också på helt andra villkor. Där kvinnan smyger sig upp på scenen har män hela sin stora bullriga (och skrattande åt sin jävligt roliga kompis...) vänkrets i publiken. Självklart blir resultatet olika.

Jag fick en gång en recension som gick ut på att jag var tråkig på scen för att jag bara pratade om att vara kvinna. (Tilläggas bör att jag inte ens gjorde det. Förmodligen var det det som recesenten ville höra...). En svart komiker pratar mycket om att vara invandrare och en bög skojar ur ett homosexuellt perspektiv, vad i helvete är det då för fel på att skriva skämt utifrån att man är kvinna? Män skriver ju ur ett manligt perspektiv, för vad annat kan man göra? Jag är jag oavsett kön. Men som sagt! Män är normen, kvinnor är avvikelsen. Lite sämre...