Jag erkänner!

Det är bäst att erkänna nu och lägga korten på bordet. Jag är ett stort fan av musikaler. Jag älskar kombinationen av sång, musik, dans och teater. Det blir ett smörgåsbord av allt som slår det mesta. Jag bryr mig inte om att folk tycker det är störande att huvudpersonen brister ut i sång i tid och otid. Istället anser jag att det breddar det sceniska helhetsintrycket.

Igår var min son, en kompis och hennes dotter och jag på Göteborgsoperan och såg Guys and Dolls. En enkel, förutsägbar och söt historia om en frälsningssoldat och en gambler som finner varann genom vadslagning. Visst, inte den bästa musikal jag sett, men småputtrig och humoristisk. Mycket dans (vilket jag tycker är den tråkigaste "kulturyttringen" hos musikaler), men i och för sig storslagna nummer. Jag förstår att man lagt större tonvikt vid dansandet än sången, eftersom dansnumren mer låg i fokus. Sångmässigt uppskattade jag den jazziga rösten hos tjejen som spelade Adelaide. Rollfiguren Skye Masterson sjöng sådär, tyckte jag.

Vad jag framför allt gillade hos Guys and Dolls var deras framställning av overklighet. Det fanns något av tecknad verklighet i seriefigurform hos karaktärerna, vilket också underströks av den färgstarka scenografin.

Sammantaget en jättetrevlig kväll på Operan!