...är något folk tror att jag är full av. Men det böljar upp och ned. Jag kan gå ner från scen och känna att "det där gick nog rätt bra", men efter ett par timmars funderande inser jag att det nog var rätt kasst ändå. Och det är så fruktansvärt onödigt. Igår kändes det verkligen blahablaha. Jag var rätt rädd för den där recensionen jag misstänkte skulle publiceras i HN. Och den kom idag. Nej, det var inte riktigt så illa som jag hade befarat. Jag fick en kommentar om att mina skämt hade den halländska bondkomikens mindre ädla ådra i sig samt ett citerat skämtbevis på det. Jag blev personligen inte helt sågad, även om det inte direkt fanns några entydigt positiva formuleringar angående mina scenliga aktiviteter.
Ibland är det lite svårt att bedöma vad recensenten egentligen tycker. Han skriver att "Man blir ingen Lenny Bruce bara för att man är respektlös mot handikappade och negrer (...) Men även respektlösheten måste ges en form." Är inte det tvetydigt?
Jag förstår att han är förtjust i både Hasse Brontén och Robin Paulsson, speciellt den förstnämnda, men jag är framför allt nöjd med att recensenten var på plats. Det ger klubben ytterligare publicitet och slutresultatet i exponering i (lokal)media för egen del är tre tidningsartiklar och ett radioinslag under en veckas tid.
Och så måste jag lära mig att tro på mig själv.
I skrivande stund finns inte recensionen upplagd på HN:s nätbilaga.
No comments:
Post a Comment