Raketer och smällare är bara skit!

Jag är rädd för allt möjligt. Därför gillar jag inte smällare. Det funkar om jag står någon kilometer bort och ser fyrverkerier, men jag hatar när någon fyrar på i min närhet. Därför har vi inte köpt några raketer i år. Vi tänker stå på balkongen hemma hos våra kompisar och snylta på andras. Så det så!

Gott slut!

P.S. Jag skrev faktiskt en hel del igår. Om hundar och Pernilla Wahlgren...

Jag förstår inte!!!!

Hur kan man ha ångest inför att skriva? Jag sitter här, mol allena, och har egentligen ingenting för mig. Varför inte då sätta sig och försöka skriva ner allt som snurrar i huvudet? Nejdå, nejdå. Det går inte. Istället sitter jag vid datorn och lajar runt.

Jag har ont i magen.

Årskrönika

Alas! Verksamhetsåret 2007:

började inte så lysande. Efter att ha haft en ganska "comedyfull" höst-06, blev det ingenting. Länge! Jag åkte upp till Karlstad tillsammans med Jovan och Martin och där skötte jag väl inte mina kort direkt väl. Visserligen gjorde nästan ingen det just den kvällen, men ändå...

Vid påsk blev det dags för en kanonkväll i Skällinge Bygdegård. Jag ville testa en egen "klubbkväll" och fick möjlighet att göra det på hemmaplan. Fy fasen, vad bra det gick. Det bästa den kvällen var en publikkommentar på min konferencierfråga om de tyckte komikerna var bra: "Men DU är bäst!!!"

Lite strögig blev det av våren, men på sommaren fick jag några bra (betalda!!) gig, bl.a. ett på Vallarna i Falkenberg där jag fick möjlighet att fronta en publik på 3000 personer. Voilà!

Sommarens höjdpunkt var onekligen kursen i Svalöv tillsammans med Oredsson och ett helt gäng underbara komiker. Visst kände man sig lite som katten bland hermelinerna när man åkte söderut på E6:an, men väl på plats var det ingen skillnad.

Inför hösten hade jag laddat rejält. Jag ville verkligen satsa och gå ut hårt. Att jag därför startade Attacca var helt enkelt ett led i rätt riktning. Nu ska jag bli bra på det här. Men efter ett framträdande på Trampolin/Harrys i början av oktober kände jag att det här går åt skogen. Ingen vill se mig. Ingen skrattar. Ingen tycker att jag är rolig. Jag lägger av. (Och Martin Krantz sade att han väntade på att jag skulle "lyfta"...)

Veckan efter var min supervecka med sex gig på åtta dagar. Och det gick bra. (Jag skulle vilja skriva suveränt, men jag vet inte om jag vågar... någon kan ju se mig). Från Gasta i Gävle sade man att de ville boka mig (fast inget har förstås hänt på den fronten... mycket snack och lite verkstad...) Fritte på Oslipat tyckte att mitt gig där var det bästa jag gjort där. Petra Mede tyckte detsamma om ett av mina gig på Big Ben. För att inte tala om publiken. Gud, vad jag älskar när publiken kommer fram till en efteråt och säger: Vad rolig DU är!

Så visst blev det bättre. Eller bra. Eller kanske riktigt bra, helt enkelt. Jag vet inte om jag lyft än, Martin, men jag kanske är på gång. I alla fall känns det så inför våren. För då, jävlar!

Summering av 2007?

Jag gjorde en liten snabbräkning i min kalender. Under 2007 har jag stått på scen i standupsammanhang 35 gånger, konserter och liknande: 20 gånger och forumteater 11. Den sista siffran stämmer dock ganska dåligt, då det egentligen handlar om elva hela dagar, som oftast innehåller tre föreställningar. Alltså uppemot en 30 teaterföreställningar.

Således har jag stått på scen 85 gånger 2007. Det betyder i snitt lite mer än en och en halv gång per vecka.

Till Therese

Den här dikten skrev jag för några år sedan och så här i julstöket tillägnar jag den min kompis Therese som alldeles för några dagar sedan fick internet till sitt lilla hus. (Och med det menar jag för allra första gången i sitt liv...) Kram på dig, Therese och GOD JUL!


Tomten av Viktor och Erika
Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken

Står där så grå vid lagårdsdörr
trött som en sork om kvällen.
Tänker att visst var det bättre förr
när tomtemor var på smällen,
en bulle i ugnen och runda bröst,
så underbart njuta av deras tröst.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten klämmer på saken

För sin hand genom skägg och hår
snart ska han ut och köra.
Tänker på tomtemors fasta lår
och vad hon med dem kan göra.
Renarna strejkar och vill ha semester,
löneförhöjning och firmafester.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten håller i spaken

Går till visthus och redskapshus,
grejar och donar och plockar.
Tänker på tomtemor i lustfyllt rus,
klädd enbart i behå och sockar.
När får vi tid att ta på varann
strunta i jul och kramas ibland?
Snön lyser vit på taken,
nu vill tomten sätta upp staken

Går till stängslet för lamm och får
stänger om getter och grisar.
Tänker på tomtemors höfter och hår
och sakta han släpper små fisar.
I vintrig kyla står fjärtar still
i luften som bruna Oboy refill.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten har värk i baken

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är naken.

Julstök!

Ida har jag mest gjort en massa grejor inför julen, köpt julklappar, gjort julgodis, kört dottern till sjukhuset för att hon skulle magnetröntgas...

Jag fick ett mejl från Per-Olof där han nämnde att han tyckte det var så lätt att blogga efter ett gig. Han bara hänvisade till min blogg. Jag tror att jag ska sluta lovorda honom varenda gång. Då skulle han få, den spjuvern!

Förresten, det var en lite kul idé till blogginlägg. Jag kanske ska skriva lite årskrönika. Vem har det gått bra för? Årets lyft? Årets kalkon? Hur bra är jag själv? Ja, lite sånt där matnyttigt. Vad tror ni?

Premiär!

Det finns folk som säger att musik inte hör hemma på en standupscen. I så fall gjorde jag bort mig igår. För jag sjöng. Det var lite av en premiär för mig i de här sammanhangen. Visst har jag sjungit på scen förr, men knappast inför en publik som ska bli road och helt utan ackompanjemang. Men jag tyckte att det funkade. Dessvärre skrev jag texten kvällen innan, så man kan väl inte säga att den hade satt sig, men det gjorde inte speciellt mycket. Jag var nöjd i alla fall.

Nu tänker jag inte rada upp alla som uppträdde igår på Harrys, men jag vill gärna nämna Martin Krantz som körde helt nytt, oprövat bibelmaterial som kommer att bli jättebra. Per-Olof höjde stämningen som vanligt, då publiken var ganska seg. Han har verkligen börjat bli ett säkert kort, den killen! Jovan var bäst i sina snabba iakttagelser innan han började köra material och Robert Larsson visade sig också från sin bästa sida. Han har ju precis börjat! Sedan tycker jag också att Anders Kettunen har en skön stil. och så avslutade Kodjo på ett alldeles lysande sätt. Det var kul att träffa honom igen, för övrigt. Jag har knappt pratat med honom sedan vi gick i Svalöv ihop 2005.

För övrigt kan jag berätta att jag pratade med Oredsson i telefon igår. Den mannen gör mig alltid på gott humör. Jag gillar honom.

Årets sista framträdande!

På måndag ska jag till Harrys i Göteborg. Det ser jag framemot. Jag har nämligen inte kört där sedan starten av Klubb Trampolin på den krogen (jag tror att det var i slutet av sepember, början av oktober.) Den gången gick det apdåligt.

Jag är lite sugen på revansch!

Julekul!

Jag sitter här och försöker känna lite julstämning, men den verkar ha svårt att infinna sig. Grådassigt och fuktigt väder ute och lussekattbak inne. Min man är, liksom hela december, och spelar på en julkonsert någonstans. Här måste nog julstädas också, förresten.

Har inte kört någon standup på över en vecka. Lite konstigt, faktiskt, men nu får man ju snart börja se över vårsäsongen. Känns lite avlägset med tanke på det där glittrandet och tindrandet som liksom kommer före.

Jag är inte så mycket för jul.

Fridag på Onsdag

Idag har jag min lediga dag. Det är rätt bra att vara ledig en dag i veckan, speciellt mitt i. Tyvärr har jag under hela hösten haft så otroligt mycket att göra att man nog kan säga att den dagen gått åt till att arbeta på olika sätt. Nej, jag klagar inte alls, eftersom det jag gjort varit just sådana saker som jag vill göra och tänkt använda fridagen till. Men hösten har varit jobbig. Det är inte enkelt att få ihop en tjänst på 80% med spelningar, resor till Stockholm, ståuppjobb, egen klubb, teaterjobb och familj.

Det har funkat, men jag är trött.

Julen är här!

Jag måste bara skriva något om julkonserten i Skällinge Bygdegård: Det är inte vackert, det är gemytligt. Det är inte stämningsfullt, det är socialt uppmuntrande. Det är inte trevligt, det är askul! Jag ska också, så fort jag hinner, lägga in en gemytlig, socialt uppmuntrande och askul bild.

ATTACCA COMEDY

...är en jätteskön klubb! Faktiskt! Härlig publik, härliga komiker. En skitbra kväll, helt enkelt.

När jag kom igår, vid sextiden, satt redan ett sällskap i restaurangen och åt. Med ryggen mot scenen. Inte bra! Det var tydligen en slags felbokning eller kanske en miss mellan kockarna (vilket inte verkar vara helt ovanligt på just denna krogen). Jag fick veta att sällskapet, som var placerat mitt framför scenen, skulle sitta kvar även vid showtime, men kl. 19. satt endast två damer kvar. Samt en massa geggiga tallrikar. Karin, som hade kommit tidigt, hjälpte mig därför att duka av, eftersom jag var rädd att ingen skulle våga sätta sig där. Lokalen är nämligen lite glest möblerad, så inför standupen måste vi tighta ihop det lite.

Men jag behövde inte vara orolig för publiken. Det kom mycket folk. Mer än förra gången och en hel del var t.o.m. reserverat.

Vi körde igång ca 10 minuter över åtta och det kändes bra. Jag pratade lite med publiken, kollade vem de var, ålder, om de hade varit där innan samt körde material. Det funkade bra och kändes gôtt för mig.

Så gick Robert Larsson på. Har aldrig sett honom, ej heller hört något om honom tidigare, men jag tror att han kört ganska lite. Med tanke på det, gjorde han ett jättebra jobb. Läser du detta, Robert, så ska du veta att jag är jättenöjd!

Jovan kom härnäst. Han hade det lite tungt och fick jobba en del med sina kontroversiella tankar, men gjorde ändå bra ifrån sig.

Karin gjorde ett av sina bästa gig. Hon har blivit mycket säkrare och tightare i sitt material.

Sedan kom David Waldfogel. Igår var han lysande. Hans sjukhusmaterial och hans akademiska framtoning funkade otroligt bra på den publik vi hade igår: hög medelålder (en dam måste varit i 80-årsåldern...), socionomer, kulturfolk, skolfolk m.m. Skitkul!

Jag drog min lilla djurgrej lite lämpligt efter Davids veterinärrutin och sedan var det paus. Efter paus snodde jag ihop något om en tjej i toakön som målat läpparna... och körde sedan lite material.

Sedan var det dags för Per-Olof som var helt klart bäst under kvällen. Skitbra ny grej: ett "allsångsmedley" med handling.

Slutligen gick Kadir på och körde en hel del nya grejer. Det har funkat bättre.

Överhuvudtaget en härligt, skönt rolig kväll. Publiken var nöjd, krögaren var nöjd, komikerna var nöjda och jag var nöjd. Med allas insatser inklusive min egen. På något sätt känner jag mig suveränt trygg på "min" scen. Jag är stabilare än vad jag brukar vara. Det känns verkligen skitbra.

Och nu håller jag på att boka in våren. Ett arbete det med.

Jag somnade kl. 04.30 imorse, eftersom jag hade jättesvårt att varva ner. Ikväll ska jag ladda inför en stor julkonsert med julrock, sketcher, konferencierskap och skönsång. Jajamensan!!!

Attacca Comedy numero dos

Ikväll är det alltså dags! Det ska bli så jädra kul. Hoppas bara att det blir mycket folk, det är nästan det jag är mest orolig för. Att det ska sitta en klick någonstans längst bort i lokalen.

Dessutom är jag lite stressad. Inte nog med att det är standupklubben ikväll (som jag driver), imorgon är det julkonsert (som jag arrangerar). Och så är det mina förbannade julgardiner.

Kör hårt!

Kanske inte riktigt som Fritte...

Läste Fritte Fritzons blogg om att han blir förbannad när komiker han känner gör ett jobb... och sen inte bloggar om det. Han har svårt att få saker och ting gjorda för att han helt enkelt sitter och väntar på att få läsa just den kommentaren på just den bloggen. Han är helt enkelt bloggberoende.

Jag är nog inte direkt beroende av att läsa andras bloggar, men jag kan nog känna igen mig i tanken. Mitt problem är nog snarare att jag fastnar framför datorn och då framför allt bloggarna. Jag vill jättegärna veta hur det har gått för Hasse Brontén på Norra Brunn eller Martin Svensson när han jobbade för Synsam. Eller nå´t...! Och så glömmer jag att jag egentligen skulle sy julgardiner.

Kundträff på Varbergs Sparbank

Fast i Bua. Och det gick jättefint! Fick till "här och nu"-publiksnack som funkade riktigt bra. Dessutom ett halvt löfte om att de gärna ville boka mig igen. (Kan man ge ett halv löfte om att man vill boka någon...? Känns förmodligen inte särskilt jobbigt för den som avger ett sådant löfte.)

Så jag kände mig rätt nöjd när jag körde hemåt i min lilla Mazda med min lagom stora ljudanläggning i baksätet.

Jobb imorgon och Attacca

Imorgon har jag ett jobb på Sparbanken, 30 minuter. Har några fler jobb på gång också som jag hela tiden glömmer att ringa tillbaka om. (Erika, skärp dig!)

På torsdag kommer följande komiker till Attacca:
Robert Larsson
Jovan Siladji
Karin Blom
David Waldfogel
Per-Olof Fahlborg
Martin Gustavsson
Kadir Meral
...och jag...

På fredag blir det julkonsert i bygdegården. Då blir det såklart julmusik, men också en fantastiskt rolig sketch skriven av undertecknad, en slags parodi på Lady och Lufsen.

Manligt - kvinnligt

Jag har försökt hitta något som är bättre att göra om man är tjej än om man är kille.

Om en kvinna säger: "Henrik Schyffert är för jävla snygg. Honom skulle man inte haft något emot att sätta på." så låter det mindre kränkande än om en man säger: "Erika Sjöwall är för jävla snygg. Henne..."

Det var det jag kom på.

att blogga är...

Vad är egentligen meningen med att blogga? Varför bloggar jag? Till vilken allmännytta? Vem läser?

Jag har ingen riktig aning om vem som läser min blogg. Jo, det är klart. Vissa vet man ju, men alla de andra som aldrig ger sig till känna. Vem är ni? Det är lite nervkittlande att tänka. Ibland är det läskigt också. Det kan vara både psykopater, mördare och kanske också helt vanligt deprimerade människor som läser. Kanske folk har slutat läsa min blogg för att... jag är mycket tråkigare nu än i våras. Vad vet jag? Eller kan det finnas någon som har sett min blogg på någons länklista och börjat läsa? Eller blivit grymt besviken.

Själv läser jag nästan bara andra komikers bloggar. Plus de som står i min egen länklista. Ja, det är ju nästan bara komiker. Jag läser t.ex. Gardells, Betnérs och Schyfferts blogg, men länkar dem inte. Tror nämligen inte att det behövs. De har nog tillräckligt med läsare. Jag tror att jag läser nästan alla bloggar som står listade på Komikazes blogglista. Utom Babbens. Den tycker jag är tråkig. Jag bryr mig inte så mycket om ifall hennes hundar luktar på löv eller om hennes dotter bakat en kaka. Och där kom jag tillbaka till min ursprungsfråga: Varför bloggar man? Jag skriver ju precis lika mycket som Babben om vad jag gör. För vem kan det egentligen vara intressant?

Idag är det den 21:e...

...och igår kom barnbidraget.

Vi diskuterade kritik, en komikerkompis och jag. Hur står det till med er "konstruktiva kritik", gott folk? Är den konstruktiv? Är det kritik? Eller är det bara för att man ska säga något positivt till den stackars saten? Eller kanske för att om någon berömmer mig ska jag vara snäll tillbaka. "Kul att se dig! Detsamma!"

Kul att se dig, förresten! Så dubbelbottnat. Kan också betyda att det var fantastiskt roligt att träffa dig här vid sidan av scenen. Bara så du vet!

En gång bad jag om ursäkt för att jag berömde "sent", nämligen efter att personen i fråga gett mig tummen upp. Det kändes faktiskt lite som om jag verkligen berömde för att jag själv just fått ett positivt besked. Så var alltså inte fallet just den här gången, därav min ursäkt.

Just när man gått av scenen känns det bra med beröm. Man är liksom lite uppe i varv och känner sig lite grymmare bara av att få en dunk i ryggen eller tummen upp eller så.

Det jag gillar bäst är nog ändå när publiken kommer fram och tackar. Det är verkligen ingen som tvingar dem att göra det och därför blir man bara så glad. Det känns verkligen äkta.

Kritik då? Ja, jag vet inte. Ibland kan man få råd och tips från folk och det kan ju vara bra. Men många gånger tänker jag: det här kommer inte att funka för mig. Det skulle aldrig vara ett alternativ för mig som komiker att säga just det här eller det här. Förmodligen vore det så för den som säger det (får man hoppas).

Jag vet att ovanstående är från folk som menar väl, så man får ta det. Värre är de gånger man får råd från besserwisserkomiker som inte alls vet vad de talar om. Skulle man varit helt ny hade man kanske följt dessa tips och kanske hamnat ur askan i elden. Eller nå´ t.

Vad jag menar är att alla människor faktiskt vill bli sedda. Är man en person som väljer att stå på scen flera gånger i veckan är man förmodligen en person som har ett starkt bekräftelsebehov. Jag tror också att man då dessutom är en mycket sårbar person, kanske mer än folk är mest. I alla artistiska sammanhang är scenen en självutlämnande plats. Därför är det än mer viktigt att vara försiktig i sina omdömen om dessa människor.

Jag vill därför avslutningsvis säga: Fokusera på det goda! Ge positiv kritik till det som var bra. Lyft fram det material som hade substans och tala om varför du gillade just det. Det bör hjälpa. Inte stjälpa.

Personalfesten!

Jag brukar inte kommentera mitt "vanliga" liv på bloggen, men med personalfesten får jag nog ändå göra ett undantag. Det var nämligen nästan som ett jobb. En jättetrevlig fest, men asmycket för mig att göra. Och självfallet också resten av festkommittén eftersom de andra fick syssla med maten och jag tog hand om underhållningen.

För övrigt kan jag rekommendera upplägget. Några arbetskamrater underhåller med sådana saker de är bra på, men inte gör i sitt vanliga yrkesutövande. Vi hade: styrkelyft, filippinsk och ungersk dans, klarinettspel, sång i olika former, tai chi och popquiz. Och lite standup comedy, förstås.

Jag körde hem två av mina arbetskamrater på natten och då sade en av dem (vi har jobbat ihop sedan i augusti): Du har aldrig prövat det där med standup? Du verkar vara bra på att snacka.

En annan cool grej: Vi gjorde Proud Mary. På sång och fiol.

Ikväll blir det personalfest!

Vet ni vem som ska vara konferencier?
Vet ni vem som ska sjunga?
Vet ni vem som har bakat kaka?
Vet ni vem som är med i festkommittén?
Vet ni vem som ska spela fiol?
Vet ni vem som...

Folk kommer att hata mig efter det här...

LUCK

Jag kanske skulle kalla min klubb för HACK (Hallands Comedy Klubb). Kanske inte...

I alla fall så var jag där igår. Gick rätt okej, utefter omständigheterna. Jag tänker inte fega ur och låta bli att skriva om de andra, för det gör jag, även om jag är snäll.

Konferencier Eric Andersson var inte alls lika övertygande som han brukar vara. Tidigare när jag sett honom har han varit kaxig och "på" på scen, men det kändes lite nervöst igår. Vet inte varför. Anna Swane har en jädrigt bra attityd till standup och bra material med lite kluriga vändningar. Det som var problemet för henne (i alla fall igår) var hennes sätt att leverera och att hon var nervös. Be inte om ursäkt för vad du gör, Anna! Du är rolig!!! Mats var riktigt bra igår, en av kvällens bästa. Han är mycket tryggare och lugnare nu, som jag tidigare sagt. Niclas tycker jag är rolig, men han hade svårt att få publiken med sig, vilket kanske också var fallet med David, som ju är hysteriskt rolig med sin knasigt vimsiga scenkaraktär.

Efter paus kom Pär och här får jag erkänna att jag inte var riktigt med. Jag skulle upp efter honom, så jag lyssnade inte så aktivt på det Pär sade. Men jag tror att stämningen var lite bättre efter paus. Så var det min tur. När jag stod på scen, slog det mig att man kanske inte upplevde det som om folk var med när man stod längst bak. Det kändes nämligen som om de gillade mig när jag såg dem och hörde dem från scenen. Lokalen kanske gjorde att publiken upplevdes som försiktig bakifrån, men lite mer igång från scenen. Fast den teorin föll när Lars Magnusson gick på. Då fattade man att publiken gillade honom skitmycket även om man stod längst bak. Där blev det både flabb och flabb med applåd. Och det betyder nog tyvärr också att det inte gillade mig så mycket som jag skulle vilja. Men det var ändå helt okej, som sagt, efter omständigheterna. En lite försiktig publik, helt enkelt. (Skitbra att skylla på publiken, va?)

Det kanske finns någon som vill veta hur jag kom till Lund. Jag åkte bil och hade plockat ut karta och hela faderullan från nätet och hade med mig egen kartbok och sånt. Om man kom klockan 19 skulle man få mat var det sagt. När jag svängde från Arlöv mot Lomma kl. 19.05, lade jag ner alla tankar om att äta innan show. Och när jag till sist hamnade någorlunda rätt fick jag vända eftersom jag var på väg mot Kävlinge. Väl inne i Lund var jag tvungen att fråga en dam som sade: Ujujuj, det är långt härifrån till Mejeriet. Men jag fick en jättebra vägbeskrivning (tack, tanten) och hamnade slutligen vid den parkeringsplats hon angett. Sedan var det stopp! Jag frågade ytterligare en dam som pekade ut hur jag skulle gå och då kom jag faktiskt rakt på entrén, endast 45 minuter försenad...

På vägen hem fick jag eskort ut ur stan av Lars. Tack så otroligt mycket för det! Tänk om jag hade hamnat i Älmhult!

Idag har det blivit söndag

...och jag är trött och hungrig. (Får nog bli hämtmat, orkar inte laga något...)


Det började redan i fredags med ett jobb för min man och mig. Det var någon slags efterlevnadsförening som hade en liten årlig träff i Varbergs församlingshem. Alltså ett hus fullt av änkor och änkemän i behov av lite förströelse. Vi spelade till mingel och avdukning och mattagning plus en egen liten konsert på 40 minuter. Rätt mycket alltså. Men kul ändå för man fick variera sig så mycket, även om det nog blev rätt mycket go´ jazz.

På lördag stack vi ner till Skåne för att fira makens halvbror. 50-årsfest på Svaneholms slott med gåsamiddag och allt. Syskonen med respektive underhöll med en liten käck sång skriven i bilen. Så fantastiskt stämningsfullt! När kaffet kom in presenterade toastmastern en överraskning: Robin Paulsson! Lika bra som alltid. Så klart! Det var roligt att träffa honom.

Veckan som kommer bjuder på orkesterrep (måndag), standup i Lund (onsdag), julkonsertrep (torsdag), personalfest (fredag), orkesterkonsert (söndag). En lagom arbetsvecka, va?

By the way. Torsdag kväll på MACK: gick jättebra. Jag är jättenöjd med det framförandet. Det var en lite försiktig publik, men det kändes okej ändå(eller vad tyckte du, Mats?) Jag tror faktiskt att de gillade hela kvällen rakt av. Yvonne Skattberg körde i första akten. Hon är verkligen skitbra. I mitten av hennes act kändes publiken "lite trött", vilket förvånade mig. Jag har ingen aning om varför, för Yvonne är kanonrolig. Hon är verkligen värd sitt pris som årets bästa kvinnliga komiker. Tobias Persson har jag aldrig tidigare sett, men hört oerhört mycket gott om, ett rykte han verkligen förtjänade. Skitbra! Han var alldeles svettig efteråt. Det verkar coolt, undrar hur man gör för att bli det...?

Elin Nordén körde ett stabilt konferencierskap, Eric Andersson var jättebra liksom Mats Andersson. Den sistnämnde kändes framför allt mycket, mycket säkrare och tryggare på scen än den gång i våras då jag såg honom på Oslipat. Ingen känsla av nervositet här inte! Och så 14-årige Niklas! Som Tobias Persson sade: "De tar våra jobb!"

Nu ska jag alldeles strax åka söderut...

...till Malmö. Jag hoppas, hoppas, hoppas att allt ska gå bra och att publiken ska gilla mig och att de ska skratta och att detta framträdande på något sätt ska hjälpa mig i min komikerkarriär. Jag vet inte hur, men bara det blir tydligt, så att jag själv förstår hjälpen! Jag hoppas också att jag, nästa gång jag kör på MACK, ska få lite mer tid än sju minuter. Jag tror att alla minuter nästan hade tagit slut när man äntligen kom på att Erika Sjöwall också borde få några...

Let´s go!

Malmö

Imorgon åker jag till Malmö och MACK. Det ska bli jätteskoj. Malmö brukar vara bra och speciellt MACK med den där närheten till publiken. Nä, nu är jag dum. MACK brukar vara bra - hur kan jag veta? Jag har varit där en gång. Tror jag. Däremot har jag kört i Malmö flera gånger. (Kört fel också...). Det har varit både Oslipat och På besök och Mack. Och Lund och Helsingborg. Jag ändrar alltså: Skåne brukar vara bra. Den där närheten till publiken...

Jag har legat rätt lågt när det gäller att skriva nytt den sista tiden. Det beror förmodligen mest på att jag haft så mycket standup att göra. Plus teater och musik. Mer av allt helt enkelt. Och då har jag ändå skurit i vissa orkesterbitar. Idag ringde t.ex. en kille som ville boka mig till en julfest, men då är jag redan upptagen med en julkonsert. Eftertraktad?? Ytterligare en standupbokning har jag lyckats klämma in i november. Eftertraktad???

Kanske kan man säga att det är det som är rock´n roll i min ålder och i min situation i livet. Att göra sitt gängse jobb PLUS det som man tycker är roligt. Och att göra det lite för mycket. Jag hinner inte dricka massa billig sprit och umgås med mina scenvänner. Jag bor ju inte ens så att jag kan ha så många sådana. Alltså är det det som är rock ´n roll för mig. Våga se ner på det, du!!!

Tankar om rock´n roll...

Det är väl inte så himla mycket rock´n roll att försöka jobba som komiker när man är 40 och "har sitt på det torra." Jag har ett jobb som jag trivs med, jag tjänar pengar, har familj och hund och bil och husvagn och hus med pelletsbrännare. Kanske vore det coolare, mer driftigt att bo i husvagnen och hanka mig fram på de pengar jag tjänar på scen. Jag gör inte det. De pengar jag tjänar där är för mig "lite extra", lite "grädde på moset". Men är min vilja att komma någon vart mindre angelägen för det? Är det jag gör på scenen mindre värt? Bara för att jag har ett annat liv betyder inte det att jag sköter scenkonsten med vänsterhanden. Nej, jag vill också bli bra. Bättre. Bäst. (Fast eftersom jag är kvinna och född i slutet av sextiotalet skriver jag: kanske bäst... eller lite bra... men alla vet ändå vad jag menar...)

Ja. Så tänker jag.

Låtlista!

Minnesgudstjänst i Kungsäter kyrka söndagen den 4 november kl. 18.00:

Sicilienne av M.T. von Paradis
Largo av G. Händel
Ave Verum Corpus av W.A. Mozart
Air av J.S. Bach
Vaggsång av T. Aulin
Time to say goodbye av...
Panis Angelicus av C. Franck


Jag har fått ett litet uppdrag: att nämna min kollega Ann-Charlotte Fahlén vid namn. Det är väl för att hon ska få någon träff när hon googlar på sitt namn.

Köpenhamn i snö!

Idag är jag lite trött. Har precis tillbringat tre dagar i Köpenhamn tillsammans med familj, bror och svägerska. Var väldigt trevligt, även om jag tror att brorsan och hans fru tyckte att familjen Sjöwall ville äta hela tiden...

Ikväll ska det bli mässa i Kungsäter kyrka. Namnen på dem som dött under året läses upp och däremellan spelar jag ett stycke på violin. Förmodligen ett litet glatt och medryckande musikstycke. Näe, tror inte det... Air av Bach, Händels Largo och kanske Tröstevisa av Benny Andersson. Vem vet, vem vet, vem vet???


Köpenhamn i snö? Man hade slängt en jättehög med snö på torget för att köra snowboard- och slalomuppvisning inför skidsäsongen i Sverige och Alperna.

Nu kan man...

... läsa om Attaccas premiär i Varbergsposten (www.varbergsposten.se). Gör gärna det!

Och själv känner jag att det lackar mot jul. Till helgen ska vi repa inför en julkonsert. "Jag såg mamma kyssa tomten... All I want for christmas... Vår julskinka har rymt..." Usch, vad fort tiden går!

På exakt samma ställe...

... som i torsdags körde man Varbergs kommuns årligen återkommande kulturevenemang: Kultur dag och natt. På Campus blev det Campuskväll med musik och standup med Dixieland Band från Slovakien, Lars Karlsson Band från Fjärås och Räfven från Göteborg. Och så mitt emellan under en halvtimma komikerna Per-Olof Fahlborg och Erika Sjöwall, tillika konferencier under kvällen (21.00-01.00)

Det gick i alla fall rätt bra för Per-Olof. Jag vet inte riktigt om det gick bra för mig. Jag fick sämre med skratt i alla fall. Men det var en massa saker som hände under min act. En man började diskutera sina byxor med mig. Inte fel i det, för det var ju rätt roligt. Och sedan i slutet gick en motor igång som vevade upp eller ner de övre fönstren. När jag stod och lyssnade på ett av banden kom en kille fram till mig och titulerade mig komikern och frågade när jag skulle gå upp igen. Jag var på väg att säga: Men jag jobbar som konferencier ikväll, när jag kom på att publiken förmodligen såg mig framför allt som komiker, inte konferencier. Varvid jag gick och satte mig och funderade på hur jag skulle presentera nästa artist på ett komiskt sätt. (Självfallet hade jag börjat så också, då jag hälsade alla välkomna, men jag hade inte från början tänkt att vara så där jätterolig i mellansnacken.)Men nu körde jag vidare så. Små enkla skämt relaterade till platsen, händelsen och artisterna. Faktum är att det blev riktigt bra i alla fall. Jag tror att publiken såg mig som komiker och inte som konferencier.

Attacca Comedy

Så var den gjord, premiären. Vi var där redan vid 18-tiden och riggade och ganska snart fick vi hjälp av Cilla som kom tidigt med tåget. Ca 50 personer i publiken och en ganska hög medelålder var det. Endast två studenter är väl också remarkabelt, då vi trots allt håller till på Campus. Den ena av dessa var en gammal kompis till Martin Krantz, så henne kan vi nästan räkna bort.

I alla fall. Jag gick väl på och försökte värma upp denna comedyovana publik. Jag slet rätt hårt och tyckte nog inte att jag lyckades alldeles så där jättebra, men fick väl nöja mig och lämnade därefter över till Patrik Westerlund som gjorde ett bra jobb, med många skratt och applåder. Här märktes att folk började bli lite "varmare i kläderna". De hängde på och var tillmötesgående inför komikerna. Sedan kom Helen Nordenborg som också gjorde ett bra jobb. Hennes act är aningen långsammare och med färre skratt, vilket kanske gjorde att setet dippade lite grand. Men sedan kom Cilla som ju alltid blir något en av publikfavorit, med sin arga och bittra approach på scen. (Där känner jag att vi är varandras totala motsats i scenpersonlighet). Sist i första set var Per-Olof Fahlborg som ju alltid levererar. Han har ett sånt schysst tänk. Och nu tog han med hela sin sudokurutin med åttan som är sängvätare. Den är så bra!

Därefter var det paus och sedan var det åter dags för mig. NU var publiken igång, så då var det verkligen inga problem. Det gick jättebra och jag fick också en lite, kanske rörig, men rätt kul presentation på Kadir Meral som ju, sin vana trogen, skötte sig alldeles utmärkt. Han körde en muslimsk variant på Per-Olofs förhudsskämt, vilket jag själv tyckte var askul. Efter Kadir kom Björn Johansson som jag aldrig träffat förr. "En riktig svärmorsdröm", presenterade Kadir honom som och det var nog ett epitet som funkade. Det gjorde hans act också, kanske med en aning sänkt tempo för publiken som nog började bli lite trötta när febrige Martin Krantz gick på. Men han tog kommandot och var lika bra som han alltid brukar. Bl.a. hade han hittat en lustig annonslapp på anslagstavlan utanför där en kille försökte bli av sin lägenhet på 50 kubik(?!)meter.

Alla var jättenöjda med hela arrangemanget, både komiker, publik och krögare. Åtminstone verkade det så ;-) . Jag ser jättemycket fram emot nästa gång som kommer att bli torsdagen den 29 november.

Och ikväll har jag ett jobb på Kultur dag- och natt tillsammans med Per-Olof Fahlborg. Som jag sagt tidigare: Vi hallänningar måste hålla ihop. Eller om det brukar vara vi tjejer måste hålla ihop... Fast då brukar jag nog inte mena Per-Olof. Nu när jag tänker efter har jag nog ordnat rätt många jobb åt honom. Det är väl snart dags för en gentjänst.

Klockan 20

smäller det!

Visst ser det snyggt ut med siffror i rubriken?

11 grader

Idag har jag repat i en kyrka inför en konsert i 11 graders värme. Låter kanske inte jättefarligt, men pröva att spela fiol i den temperaturen. Fingrarna vill inte alls efter ett tag.

Nu sitter jag och förbereder mig inför morgondagens premiär på Attacca Comedy. Det ska bli så kul! Följande komiker är beredda: Patrik Westerlund, Björn Johansson, Cilla Domstad, Per-Olof Fahlborg, Kadir Meral, Helen Nordenborg och Martin Krantz. Jädrar, vilket startfält! Nu hoppas jag bara på en jättepublik. Eller ja, man kanske kan sänka förväntningarna till i alla fall en publik... Men jag känner mig så otroligt sugen!!! Det ska bli askul!

Jag tycker nog att jag har jobbat en hel del på marknadsföring. Jag har sprungit runt i stans alla butiker och hängt upp affischer, jag har varit med i radio, en artikel i tidningen, pratat med folk, haft inne annonser i båda lokaltidningarna samt fått ett löfte från den tidning som inte gjorde förhandsartikeln, att en reporter kommer och skriver om morgondagen. Låter väl bra!

...många utropstecken blir det...

32 ton makadam

är rätt jobbigt att få ner i dräneringsdiken...!

Mentorskap

Jag tror att jag borde skaffa mig en mentor. Ni vet en sådan där "riktig" komiker som ser potentialen i mig och som låter mig följa med på företagsgig och stora grejer och... ...Norra Brunn och sånt. Och eftersom han/hon ser det unika i mig, så ser alla andra det också. Det verkar vara en alldeles utmärkt idé! Och så enkelt, sedan! Verkligen!!!

Oslipat

Jag hade med mig stadskartan över Malmö, för den här gången hade jag tänkt att hitta rätt redan på första försöket. (Jag har ju ändå varit på Oslipat tre gånger och på MACK två...) Men, näe! Jag irrade omkring där runt Triangeln och Föreningsgatan och Amiralsgatan och Bergsgatan (!?). Efter att ha tittat på kartan vid ett flertal tillfällen började jag leta efter Södra Förstadsgatan, för därifrån skulle jag kunna komma till Spångatan. Men vart fasen kom Nikolaigatan ifrån? Och jag blev tvungen att fråga en urinvånare... och slutligen kom jag rätt. Varför, varför, varför hittar jag aldrig i Malmö???

Maten var väl halvvarm när jag kom fram, men så fick det bli. Och klockan åtta var det dags för Fritte att gå upp och värma på, vilket han skötte med den äran. Sedan följde i rask takt Marcus, som körde en herrans massa nytt, efter vad jag förstod. Måste vara tufft att ha en massa stammisar som tvingar en till nytt material varannan vecka. Men bra! Sedan kom Dalia med ett efternamn på F...ek (tror jag), som också körde nytt, som så klart behöver tajtas till.

Stämningen var väl inte helt på topp när Jesper Sjöberg gick på. Han har en skön stil, tycker jag. Lugn och eftertänksam. Sånt gillar jag. Och han fick upp stämningen bra, vilket ju banade väg för nästa komiker som var jag. Det funkade alldeles utmärkt. Fick en applåd redan på första skämtet, tror jag. Jag missade lite i slutet, genom att säga fel. Typiskt, men så kan det vara.

Kringlan: Galet bra rutin om silverfiskar. Och efter paus får jag väl som vanligt lyfta fram Petra och hennes crazy framträdande. Jag vet ingen som kör liknande publika improvisationer. Jag kom på när jag åkte hem att hon talar inte med publiken. Hon talar till publiken. Det är en jäkla skillnad.

Avslutade gjorde Ola Söderholm som också är ruskigt bra. Liksom Erik Börén som inledde andra akten.

Imorgon blir det forumteater. Ska bli skitskoj. Och till helgen ska vi gräva i trädgården. Ska bli... skitskoj...

För övrigt...

... var jag rätt bra ikväll på Oslipat i Malmö. Mer info senare

ujujuj...!

Det här har varit en av mina absolut bästa veckor. En massa toppengig och skön stämning och hotellbesök och shopping och allt möjligt.

Efter Big Ben bjöd Thomas Oredsson in mig till Folkuniversitetets sista kurstillfälle, eftersom han hade tagit anteckningar även under mitt framträdande. Efter en fika med Patrik Westerlund begav vi oss dit och vi hade en sedvanlig genomgång. Jag gillar verkligen sådana här kurser. Skulle kunna gå på kurs jämt.* Så jag fick ta del av de andras omdömen och innan jag gick, även min egen. Och det var nästan bara positiva grejer. Oredsson sade att jag utstrålar trygghet och säkerhet på scen och man måste lyssna på vad jag har att säga och att vissa grejer var "lysande"(någonting åt det hållet i alla fall...). Visst hade jag gärna varit kvar, men det kändes ändå bra med den sköna känslan i kroppen när jag gick mot Hemma hos Komikaze.

Det var ganska mycket folk på plats, mycket mer än det har varit de gånger jag tidigare varit där. För en gångs skull var vi fler tjejer än killar som uppträdde. De flesta som körde var nöjda med sitt framträdande, men inte jag. Och då var jag absolut inte sämre. Jag tror att jag har en alldeles för hög ambitionsnivå. Men måste man sänka sina ambitioner? Är det bra att försöka tycka att publiken nog var kass, när jag tänker att jag kunde gjort bättre ifrån mig.

När jag tänker efter gick det ändå ganska bra på Hemma hos. Skillnaden ligger i dagen före, på Big Ben, där det gick skitbra! Jämförelsen är kanske inte rättvis. Men visst vill man äga!

Ikväll åker jag till Malmö och Oslipat. Vi får väl se om det blir något ägande då.

*Funderar på om man skulle köra en workshophelg på något trevligt ställe, sisådär en 7-10 komiker. Man betalar kost och logi och tillgång till något slags konferenslokal där man kan köra sina grejer inför varandra. Varje person ansvarar för var sin "uppgift". Eller?

Big Ben igår...

...gick kanonbra! Kändes perfekt. Eller ja, perfekt och perfekt. Så kanske man aldrig ska säga egentligen. Men jag fick utdelning på mina grejer, även det nya, så jag känner mig jättenöjd.

Jag fick ingå i kursen på Folkuniversitetet anförda av Thomas Oredsson. Han tyckte att det var lika bra, eftersom jag ändå gått kurs med halva gänget. Och vad kan man säga om de andra? Även om Oredsson var med son "lärare", så måste man ju säga att han är bara så jävla bra. Här och nu. Han kan ta vilken publik som helst, från gammal till ung. Yvonne Johnsson hade jag tidigare aldrig sett, men hört mycket gott om, ett rykte hon absolut levde upp till. Och inte att förglömma: Petra Mede. Man kan inte annat än älska den tjejen. Hon är cool och improvisativ och har en sådan utstrålning på scen. Hennes publiksnack är verkligen skitbra.

Efteråt satt vi några stycken (Oredsson, Ingella, Petra, Bonderud, Svenne Brundin, Mårten Andersson, Eric Löwenthal och jag) och diskuterade livet och comedyn. En kanontrevlig kväll!

Nu blickar vi framåt mot Hemma hos Komikaze!

Och tack, Ingella, för skjutsen till hotellet. Det var jättegulligt av dig.

Nu drar jag till Stockholm!

Big Ben ikväll och Hemma hos Komikaze imorgon. Ses vi?

Jag älskar kvinnor!

Nu blev det så otroligt tydligt. Att köra standup inför en hel hög kvinnor är mycket roligare för komikern. Mycket roligare! (Här hade jag tänkt skriva att jag var grym, men jag gör inte det, eftersom jag diskuterat denna typ av inlägg med goda vänner...) I alla fall! Det gick kanon! Och ska man diskutera förutsättningar för god comedy, så kan man fundera om det ändå inte har ganska mycket med att göra vem man uppträder för. Det var nämligen inte totalt perfekta lokalförutsättningar. Det var ganska långt till de personer som satt längst bak, men ljudet var bra (eget) och lyssnandet var på topp. Publiken var inte berusad, men hade druckit ett glas vin eller två. Alla visste vad som komma skulle och de var t.o.m. lite uppvärmda eftersom de fnittrande gjort en slags presentationsrunda. Jag tog tillfället i akt och presenterade mig själv sist på ett liknande sätt, frågade dem om de hade koll på varför jag var där (vilket de hade) och började med att säga något om hur härligt det var att det bara fanns några få killar på plats. Applåd och visslingar! Och sedan flöt det bara på.

Jag gillade verkligen Kvinnojouren. Kanske hälsar jag på någon gång...

Risotada

Igår körde jag på Risotada i Göteborg. Svårt att bedöma hur det gick. Det var en lite märklig publik med extremt många äldre män. De var ganska tysta, men verkade nöjda med underhållningen. Känns det igen?

Marika är en himla skön komiker med starkt publiksnack. Hon var nog ändå den som fick störst respons under kvällen. Hennes utstrålning är väldigt mycket go och glad. Man kan inte låta bli att älska henne, liksom!

Teresa har en sådan djup, finurlig och intelligent stil som jag gillar. Hon skämtar om viktiga, angelägna ämnen och det är härligt. Hon fick, som vi alla, jobba hårt, men som sagt: publiken tyckte om henne.

Och så Anna-Lena. Publiken älskade henne redan från början. Så klart! Men jag tyckte att de betedde sig lite avmätt ibland. Det hände ganska många gånger att folk applåderade utan ett gapskratt. Ni vet, ungefär som på en bra föreläsning. Anna-Lena har också ett angeläget material, även om det är mer jordnära än Teresas. Båda är komiker jag gillar.

Hur gick det för mig då? Jorå! Det gick så där bra. Jag missade en del grejer, eftersom publiken var lite laidback och då kan man inte låta bli att fundera på hur, vad, var och varför. Men när man summerade kvällen, så var det helt klart godkänt.

En liten anmärkning bara: Igår var tredje eller fjärde gången på raken någon kommenterar min scenpersonlighet som något positivt och unikt. Det kändes jäkligt bra (även om gårdagens någon var aspackad). Det känns i alla fall som om det jag startat upp där är något att hålla fast vid.

Nytt!

Plats: Tivoli, Helsingborg
Tillsammans med: Lars Magnusson, Martin Krantz och Per-Olof Fahlborg. De var jättebra på tre olika sätt. Per-Olof har jättebra material. Gud, vad jag avundas honom - att det inte är jag som har skrivit skämten, alltså. Martin är alltid bra nuförtiden. Gud, vad jag avundas honom för den där förbannade jämnheten! Lars var en ny, trevlig bekantskap som var en jävel på publiksnack. Gud, vad jag avundas honom för det - jag vill också...!

Jag hoppade lite igår. Det betyder att jag släppte lite på mitt manus och försökte mig på lite publiksnack. Jag släppte taget, helt enkelt, och hoppas att jag vågar göra det igen. Det var inget totalt medvetet val, bara nästan. Men det slumpade sig så att det satt en kille precis bredvid scenen som alla komiker hade någon slags kontakt med. För mig funkade han bra, han var från landet, ovan vid standup och lite oförstörd liksom.

Det som hände, i övrigt, var att jag kände mig helt yr i bollen, eftersom jag var tvungen att släppa mitt inövade material och ta ett steg rätt ut i luften. I det tomma, gapande, manuslösa hålet. Men det funkade! Jag gjorde kanske inget höjdargig, men det kändes ändå bra, närvarande, medvetet och... ja, bra!

Alla andra var också bra. Man kanske t.o.m. ska säga bättre, men vad fan...! Någon annan gång är det min tur!

Och ikväll blir det Risotada i Göteborg tillsammans med Anna-Lena Brundin och Teresa Tönisberg.

Attacca Comedy

Idag var det en artikel om klubben i Hallands Nyheter. Jag vet inte om den är med nätupplagan, allt kommer nämligen inte med där. Adressen är i alla fall www.hn.se och så får man gå in på kultur och nöje. Tyvärr skrev journalisten fel datum. Inte en utan tre gånger. Jag poängterar i alla fall att det är torsdagen den 25 oktober, inget annat.

Och ikväll är det Helsingborg. Undrar om jag hinner sy en klänning innan dess...?

Köld och förbannad dikt...

Det var svinkallt att gå ut med hunden idag. Vantar och mössa och mamelucker. Om mamma hade fått bestämma. Som tur var slapp jag skrapa rutan på bilen, eftersom min dotter är hemma idag igen. Vi ska nog försöka oss på en tur till brorsan för att fika lite, 75 m. härifrån. Härligt att bo på landet!

Imorgon åker Per-Olof Fahlborg, Martin Krantz och jag till Helsingborg för att köra på Tivoli. Det skall bli askul. Nu är jag lite taggad, faktiskt.

Hemma!

Jag är hemma med min sjuka dotter idag. Jättejobbigt! Hon ligger i sin säng med feber och jag sitter vid datorn. Ojojoj, vad man får ligga i och jobba och slita och släpa när man har barn... Eller?

Vi hade en spelning igår. Familjen! Där spelades det både flöjt, klarinett, fagott, fiol, bas och piano. Djaembetrumma inte att förglömma. Och så fick lilla flickan feber och fick lägga sig i kyrkbänken. The show must go on, you know.

För övrigt måste jag informera de bloggläsare som missade Björn Gustavsson igår på Parlamentet att de helt enkelt är tvungna att ta igen det med någon repris eller något. Han var helt enkelt lysande!

Mer om Harrys

När Helen och jag gick till Heden efter Harrys, stod vi länge och pratade bakom en liten söt silverfärgad MG, årsmodell 03, cab, AC m.m. Slutligen kom ägaren, varpå vi bad om ursäkt för att vi stod ivägen och flyttade oss. "Ni får gärna köpa den", sade den dubbelknäppta skepparkavajinnehavaren till oss och strök sitt backslick. "Vi kan säga 80.000!" (Härefter följde en ganska fånig diskussion, som jag inte tro lämpar sig i skrift.) Summan av kardemumman är i alla fall att min man har haft väldigt svårt att släppa det här och tvingas inse att han förmodligen missat ett riktigt kap. Jag däremot tror att om han varit med - ja, då hade erbjudandet aldrig kommit...!

...fast nu har jag ändrat mig...

Jag lägger nog inte ner i alla fall. Blev oerhört uppmuntrad och kände större tillförsikt inför framtiden när jag var på "En annan liten jävla show" igår. Gå och se den! Man blir bara så glad. Jag var där med mina tonårssöner och jag tror att de var de enda i den åldern på teatern igår. Men de var helnöjda! För övrigt kan jag meddela att det faktiskt var deras förslag att vi skulle gå.

Spelade teater igår också, på min lediga dag och allting...! Men det var som vanligt jättekul! Det är härligt med ungar i alla åldrar. Och det är härligt med AnnaKarin, Gunilla och Andreas!!!*


*Mina teaterkompisar i "Spela roll" (som säkert lagt märke till, vid det här laget, att jag skriver teatergruppens namn så ofta jag kan i den här bloggen...)

Harrys

Var på Harrys igår och körde i andra akten. Det gick inte bra och jag kan inte sätta fingret på varför. Kanske berodde det på en tafflig inledning eller på att mitt material inte funkade ihop med Martin Gustavssons som var före mig. Jag försökte så gott det gick, men det kändes skit. Publiken gillade väl mig, men jag vill ju att de ska älska mig.

När jag åkte hem, funderade jag på att lägga ner hela skiten...

Teater i skolan!

Idag har jag, tillsammans med mina kära kollegor Andreas och Torgild (ja, han heter som Lars Ekborgs figur i Skattkammarön!), spelat teater i klassrummet för ett gäng 14-åringar. Det är jätteroligt att vräka ur sig: "Håll käften!" till en sådan. (14-åring, alltså). Jag spelade en hysterisk, blåslagen knarkarbrud som blir jagad runt bänkarna. Mycket trevlig, om jag får säga det själv. Kanske att man kan få se det i efterhand, då jag upptäckte att svenskläraren filmade...!

Bokmässan

Det som är lite roligt med bokmässan är alla kändisar. Jag roade mig t.ex. med att följa efter Camilla Läckberg i svart klänning, vinglandes fram på alltför höga klackar (tror jag, eller också hade hon skoskav). Paolo Roberto såg jag, liksom Glenn Strömberg. Men det fånigaste var ändå att vid exakt samma tid som jag körde igång i min lilla gröna monter, då stod Lasse Eriksson två montrar bort och gjorde samma sak. Bara med flera 100 procent större publik.

Ett tag sedan...

...var det nu som jag bloggade. Så här kommer en liten uppdatering. Under veckan som gått har jag hunnit med att hälsa på min mormor, mor och mors moster, gå på föräldramöte, spela teater på ett annat föräldramöte, åka till Ullared, träna några gånger, tapetsera en vägg och upptäcka att en annan, helt nytapetserad vägg fått stänk av fett på sig, vaxa kompisens ben samt köra två standuppass.

Apropå vaxningen: det är skitkul att plåga andra! Själv skulle jag aldrig stå ut med den smärtan frivilligt. Och om någon undrar: vi ägnade oss enbart åt hennes ben. Ja, och så drack vi var sitt glas vin. Eftersom jag tål oerhört lite alkohol samt hade ätit dåligt innan, blev jag lite yr i huvudet... Jag hade bråttom hem och skulle till affären först för att köpa middagsmat och kände faktiskt i kassan att: "nu får du schärrpa till dej, lite, Erika... såingenmärkernåt..." Jaja. Så blir det när man fyllt 40!

I lördags körde jag ca 30 minuter standup på en fest. Det var lite konstigt, för min man och jag känner värdparet/födelsedagsbarnen lite grand genom kompisar och var bjudna p.g.a. att jag skulle jobba där. De ville absolut att jag skulle vara en överraskning och det vet vi ju alla att det inte funkar så bra. Alltså satt jag med och festade till det med alla andra fram tills det var dags att köra. Nu vill jag poängtera att jag var den som körde bilen mellan hemmet och festlokalen. Anledningen till detta kan ni framför allt läsa i stycket ovan. Så det blev väl så där. Det var i alla fall full lyssning, fast utan gapflabb.

Jag har kommit fram till att jag är en person som får folk att lyssna. Det händer nästan aldrig att jag har en publik som börjar prata med varandra eller går på toa ellre vad som helst. De lyssnar. Det är bara rågarvet som saknas ibland. (Var det komik jag ägnar mig åt ;-)?

Idag hade jag ett jobb på bokmässan i Göteborg. Jag var väl lite skeptisk inför det. Martin Krantz hade varnat mig och sagt att det (ett liknande jobb på en mässa) var något av det värsta han gjort. Men jag tänkte att det nog skulle bli en erfarenhet, det också. Alltid lär man sig något.

Och det var inte så farligt, faktiskt. Funkade rätt hyfsat. Folk stannade upp och stannade kvar de 8 minuter som jag körde. Och sedan fick jag en massa positiv kritik av den killen som "bokat" mig. Han undrade exempelvis om jag jobbat länge på min scenpersonlighet, vilket jag aldrig funderat på. Sammantaget, ett rätt trevligt jobb.

Jag lyckades se Parlamentet idag och måste säga att Annika Andersson var riktigt bra där. Måste väl vara hennes debut i det programmet. Det är allt något visst med halländska, kvinnliga komiker!!!

Klubben igen!

Så här blir det: Torsdagarna de 25 oktober och 29 november kl. 20.00 kommer det att bli rookienights på Café Campus, Hamnen, Varberg. Komiker som känner sig sugna på att köra kan höra av sig till mig.

Violinist och komiker

Idag har jag repat med en kantor inför en begravning imorgon. Om ni inte vet skillnaden mellan en organist och en kantor: spela samma stycke med dem och gör sedan en utvärdering. Jag säger inget mer.

Själv fick jag "en utvärdering" av Martin Krantz i söndags. Helt i sin ordning och rätt gôtt att få det av en vän som vill en väl. Och som dessutom säger vad han tycker (hoppas jag, i alla fall.) Det är alldeles för mycket: "Kul att se dig" annars, tycker jag. Jag uppskattar mer konstruktiv kritik, typ Lena Frisk som säger: "Kan du inte pröva det eller det...?" Känner man inte varandra är det väl bra att man håller sig till att det var kul att se någon (vilket ju också kan tolkas som att det var trevligt att träffas.) Men annars? Man vill ju så olidligt väl veta vad andra tycker. Tyvärr är det ju det allt handlar om. Tycker andra (läs publiken) att detta är roligt, bara för att jag tycker det?

Om man nu inte får det där asflabbet, så kanske det kan vara bra ändå. Eller kan det inte?

Spela roll!

När jag varit hemma i mitt eget lilla hem i ungefär en timma, var det dags att förbereda sig för nästa jobb: teater. Två små korta föreställningar inför ett föräldramöte (eller två) som uppstart för deras diskussioner.

Det gick skitbra och alla var nöjda och glada! Fler föreställningar blir det nästa vecka (och nästa.. och nästa... och nästa...)

Back again!

Nu har jag kommit hem. Blev åksjuk på tåget från Stockholm. Jag mår alltid lite dåligt på X2000 och brukar exempelvis försöka gå på toaletten när tåget står vid en station, så jag slipper att resa mig upp under körning. Den här gången fixade jag inte att vänta in ett stopp, utan bestämde mig för att försöka. Så länge jag satt på toaletten funkade det väl, men när jag reste mig upptäckte jag att mitt skärp på koftan som hängt, knutet och fint bak på ryggen, hade gått upp och... Ja, jag hade helt enkelt kissat på det. Så då fick jag, trots allt, stå upp och försöka göra rent lite grand och hålla emot för tågets krängningar. Till råga på allt, tog det lång tid och många tryck innan toaletten iddes spola. När jag tog mig tillbaka till min plats, mådde jag sisådär, kan man väl säga. Och såg ut som ovan ett bra tag därefter. (För er som undrar, har jag lagt koftan i tvätten nu.)

Hur gick det då på Big Ben och Hemma hos Komikaze? Nja, det gick väl så där. På båda ställena var publiken lite svårflirtad, vilket märktes hos alla komiker. Det var svårjobbat, helt enkelt. För egen del kändes det bättre på Hemma hos. Inte för att publiken skrattade mer där, snarare tvärtom, men jag tyckte att jag själv gjorde ett bättre jobb där.

Järvheden körde före mig på Hemma hos, vilket han skötte med den äran. Det är liksom skillnaden mellan en etablerad komiker och en rookie. Vi (rookies) kan skylla på att publiken var trög, medan en riktig komiker gör något åt det.

Ovanstående bild är från Hemma hos Komikaze 17 september, alltså i måndags. Bilden är tagen av Mike Räsänen, som också var så gullig och skickade mig en film på mig själv från kvällen. Tack så jättemycket för det!

Imorgon åker jag till Stockholm

...och det känns lite jobbigt. Jag blir förbannad på mig själv för att jag är... nervös. Jag tror i alla fall att det är nervositet, när jag inte riktigt kan släppa tankarna på det. Det var ju så länge sedan jag stod på scen i standupsammanhang. Senaste gången var den fjärde augusti på Fridhems folkhögskola. När jag var ute med hunden nyss försökte jag gå igenom i huvudet mitt "nya" material, men det var mycket som hunnit blåsa bort. Blä! Så nu får jag nog gå i genom det skrivna och sedan ta mig en tur ut i blåsten och "repa".

Men för allt i världen. Låt inte ovanstående bekymmer stoppa dig. Kom till Big Ben imorgon och Hemma hos Komikaze på måndag. Båda dagarna kl. 20.00.

...å nu vet ja...

Jag kör helt enkelt en smygpremiär på Café Campus. Eller två. Visserligen har jag inte pratat med krögaren än, men jag tror inte att det blir några större problem. Det får bli Rookienights x 2 i höst och sedan kör jag igång ordentligt till våren. Vad tror ni om det, gott folk?

...fast kanske inte...

Nu verkar det som om jag ändå måste lägga klubben på is ett tag. För ingen av de komiker jag vill ha, är tillgängliga. Det kunde jag förstås räknat ut med rumpan redan tidigare, eftersom jag fick det definitiva beskedet från krögaren så sent. Vi får se om det går att ordna en smygpremiär eller om man satsar till vårsäsongen istället. Skit, också!

Apropå krögare. Pratade med Harrys idag och fick veta att jag inte får någon supporttid där denna höst heller. Jag undrar bara vad man ska göra för att någon gång få chansen. Vem bestämmer att man är tillräckligt bra? Det hjälper ju inte att jag kör 25-30 minuter på firmafester, för vem av dem där bokar komiker på en klubb på sin fritid? Att jag t.o.m. har kört 40 minuter vid ett flertal tillfällen är ju i så fall helt bortkastat. (Bortsett från pengarna, förstås...)

Helt seriöst - hur gör man???

Till alla er som undrar...

... hur det går för klubben. Jo! Än så länge är det inte mycket som hänt. Jag är ju ganska sent ute och komiker är redan bokade på annat håll. Varbergsborna är svårflirtade så jag känner att öppningskvällen måste bli bra.

Vi har i alla fall planer på två kvällar innan jul. Än så länge preliminärdatum, vilket gör att jag inte lämnar någon sådan information.

Klubben kommer att hålla hus i Café Campus. En jättesnygg lokal (med kanske inte världens bästa mat), precis vid hamnen, bra parkeringsmöjligheter samt gångavstånd till hotell, järnvägsstationen och centrum. Kan inte bli bättre.

Men som sagt! Mer information kan jag inte lämna i nuläget.

Fy för kantorer!

Ibland när man har en spelning i grupp, exempelvis som idag, då jag i en stråkkvartett, skulle ackompanjera en kör, hamnar man i en situation då man undrar om det verkligen var meningen att man skulle komma dit. Att t.ex. gissa vilket stycke som är på gång, för att dirigenten inte vänder sig till orkestern, känns väl så där. Att inte bli välkomnad är inte heller speciellt kul. Och när man avbryter och ska starta någonstans inne i stycket, då är det ju inte helt fel om man som ackompanjatör får veta var någonstans man ska börja.

Japp!

Så var det väl klart då! Det blir en klubb i Varberg! Premiärdatum är klart, men ingen är bokad. Ljudet fixat, men ingen bakom mikrofonen. Ljuset finns, men ingen att lysa på. Än!

Men vänta bara....!

Vad händer?

Något är knas! Nu har jag varit på akuten igen! Fast med barn nummer två som brutit handleden. Alltså tillbringade jag åtta timmar på sjukhuset igår. Men det var lite roligare än i fredags. Sonen blev opererad och jag fick vara med när han tog prover, körde in en nål i armen (det blev rätt vid femte försöket...), röntgades, kläddes, sövdes... Det hände lite mer, om man säger så. När man sitter med en bruten fot en fredagkväll kan man bara göra en rolig sak: räkna alkisar. Vilket är bättre än att kolla på Agneta Sjödin och Adam Alsing.

Ur led är tiden. Och lite mer grejer i vår familj.

Tji fick Mölle!

Hade tänkt åka med familjen till Mölle på en veckoslutssemester, men det sket sig rejält. När jag kom hem från jobbet hade dottern brutit foten, vilket vi inte visste då. Efter sju timmar på akuten vet vi.

Eventuellt åker vi imorgon bitti.

Och förresten - det kan nog ändå ordna sig med klubben. Möte på onsdag med krögaren!

Änketankar

Jag spelade på en begravning igår och efteråt ville änkan tacka oss, musiker. "Så vackert du spelade", sade hon och kramade min hand. "Och du är ju inte så gammal. Vad ska det bli av dig?"

Grattis alla vinnare!

Två av tre - inte så illa, va?

Ikväll!

Ikväll är det dags att utse årets olika komiker. Jag har såklart också funderingar på vem som kommer att få priserna och jag tror så här: årets manlige komiker blir Henrik Schyffert. Allt annat skulle vara konstigt. När det gäller årets nykomling hoppas jag på Petra Mede. Och egentligen tycker jag att Ann Westin bör få det kvinnliga priset, men jag är tveksam till om hon får det igen. Kanske tycker juryn att det ska bli någon som inte fått det tidigare. Då skulle det kunna bli Zinat Pirzadeh.

Detta är mina tre (fyra) tips. Jag skulle gärna se att det blev så här, två kvinnor och en man, mot brukliga tvärtemot. För i år vore detta rättvist!

...just nu...

...dröjer klubben. Får inget definitivt svar från krögaren. Kanske bör jag se mig om efter något annat.
...ringde Lena Frisk och undrade om jag ville vara med på en workshop. Tyvärr är jag bortrest den aktuella helgen.
...ringer de från begravningsbyrån och vill att jag ska spela på begravningar. I want.
...kommer fler standupbokningar. En vecka i oktober har jag fem stycken jobb.
...bokas fler teaterföreställningar. Föräldramöten och skolklasser. Jätteskoj!
...kräftskiva imorgon. Kan bli hårt!

Schyffert bjuder mig på fransmän!

Jag drömde om Henrik Schyffert inatt. Så snygg han var! ...är! Vi var liksom ihop, han och jag, fast bara ibland. Och i drömmen figurerade också ett badkar, en t-shirt (nej, förresten ingen t-shirt...) och en liten, skäggig fransman som Schyffert hade bjudit in. Som tur är vaknade jag ungefär då...

Kors i taket!

Det är så roligt! Jag har fått så många bokningar på standupjobb och jag är skitglad för det. Bara så ni vet!

Detta är mitt hundrade inlägg!

Jag har fått en hel del idéer till material den sista tiden. Det är kanon, men jag har ännu inte förverkligat dem. Jag kan vara sådär ibland. Funderar och liksom värker fram det som ska sättas på pränt. Ibland har jag t.o.m. ångest inför att sätta mig ner och skriva. Jag kan ha nästan färdigformulerade skämt i huvudet, men ändå vill det sig inte.

Folk runt omkring mig, som inte håller på med standup, är oftast mycket intresserade och ger tips och idéer till just material. Inte alltid bra tips, men de är i alla fall på hugget. Även barnen försöker dela med sig av sina tankar. Min dotter sade en jätterolig grej härom veckan. När vi hade hämtat oss från skrattattackerna sade hon: "Men mamma, det kan väl du säga när du uppträder nästa gång!" Och som sagt. Jag har ju fått en hel del idéer den sista tiden, så man vet aldrig.

Dop och bokningar

Var i Karlskrona i helgen på dop. Det var trevligt och lite stressigt. Barnen sjöng på dopet och hjälp vad rörd man ändå blir. Det går inte att komma ifrån, fastän de är stora och åtminstone äldste sonen inte längre har problem av målbrottet. Vi åkte hem redan på lördag kväll eftersom söndagen bestod av två fotbollsmatcher samt ännu en spelning för barnen. Denna gång mot betalning (för dem alltså...)

Fick idag beröm av folk jag inte träffat via kompisar. Att folk pratar om en i positiva ordalag gör mig glad. I ett av de här fallen visste den som pratade gott om mig inte ens om att den personen han pratade med, kände mig. (Gick det att förstå den?) Sånt gillar man. Och det är också skönt att ha kompisar som framför berömmet, eller hur? Framför allt känns det som om det var många som gillade det de hörde och såg på Vallarna i Falkenberg i juli. Att det är så många som berömt mig, kan ju också bero på att det var många på plats just den kvällen. Närmare bestämt ungefär 2000 personer.

Har börjat få ordning på bokningar nu. Det verkar bli en hel del i september och oktober, sedan tunnas det ut. Men det kan ju hända att det fyller på allt eftersom. Alla jag kontaktat har inte hört av sig än.

En hel del forumteater blir det också. Även där är inte allt bokat för hösten.

Jag har även rönt stor uppskattning för de fiolstycken jag spelade på en begravning för två veckor sedan: Våren av Grieg samt Panis Angelicus av C. Franck.

And that´ s all, folks!

Låttexter

Sent igår kväll skrev jag en låttext. Det har legat över mig ett tag. Före midsommar ringde en tjej och bad mig skriva en skojig text till ett bröllop. Hon skulle vara tärna och tillsammans med en väninna skulle de sjunga en sång till bruden. Det hör till saken att jag inte känner vare sig bruden, väninnan eller tärnan. Men då och då får jag sådana här uppdrag: att skriva en rolig text om någon till ett bröllop, en födelsedagsfest eller något annat. Då skriver uppdragsgivaren ett litet brev och berättar om den som ska bli "utsatt". Hur han eller hon är, ser ut, små anekdoter, lite familjeuppgifter o.s.v.

I det här fallet hade jag lite problem med låtvalet. Bruden hade ett namn som betonades lite "omusikaliskt". Till slut blev det en text till "Bjällerklang" och det löste sig rätt bra. Ordet Bjällerklang betonas på sista stavelsen, liksom brudens namn. Jag är alltid oerhört noga med att det ska vara rätt antal stavelser i varje strof. Annars är det ju assvårt att sjunga en text som någon annan skrivit. Men som sagt, det funkade bra och idag fick jag ett tackmejl om att jag skrivit helt "på pricken". Det var t.o.m. tal om "tårar i ögonen", så nog får vi vara nöjda med detta.

Det var ganska kul att skriva sånt här. Det var jättelängesedan sist. Förr skrev jag ofta låttexter både för eget bruk och andras. Jag får nog börja på lite igen.

Och i eftermiddag sticker vi till Karlskrona. Helt på privat basis!

En sann- eller mardröm???

Jag hade en konstig dröm inatt. Jag var på ett ställe där jag inte kände en kotte och fick veta att "det skulle bli lite standup...!" vilket jag var helt oförberedd på. En kille gick upp före mig och jag satt på en stol bakom scenen i en liten trång hall och försökte skriva ner lite stolpar på vad jag skulle säga. Det var helt tomt i skallen! "Och jag som gått på kurs och allting. Hur är egentligen mitt nya material?" Men jag mindes inte ett skit: inget nytt, inget gammalt. Så jag gick bara upp. Och längst bak satt Thomas Oredsson och applåderade, för jag var så bra.

Sen vaknade jag.

Föreläsning och rookie-SM

Igår var jag på föreläsning. En skolpsykolog från Piteå pratade om Vygotskij i 2 och en halv timma. Man skulle gissat på att det var långtråkigt, men så var inte fallet. Denne psykolog var definitivt ett komikerämne. Han hade en alldeles utmärkt tajming. Faktiskt! Gud, vad många urtrista föreläsningar man varit på. Men så icke igår. Det var kanon. Dessutom gav han mig nog fyra olika uppslag till skämt. (Lägg märke till att jag inte tänker sno hans...)

För övrigt anser jag att det borde varit med en västkustsk komiker på Rookie-SM.
(oerhört fri tolkning av Cato d.ä.´s berömda uttalande)

Hur ser hösten ut?

Jag hoppas verkligen på att hösten blir intensiv, smärtsam och krävande. För nu är det: "Nu, jävlar...!" Ska det satsas, så ska det satsas. Jag har hållit på med standup comedy i två år nu och än så länge vet jag inte vart det leder. Så det är det jag tänker ta reda på. Vi ska alltså se vartåt det barkar.

Hittills har jag inte så jättemycket bokat, egentligen bara två resor upp till Stockholm i september och oktober. Då blir det både Big Ben och Hemma hos Komikaze. Klubb Trampolin i Göteborg startar ju upp på nytt i september (nu på Harrys, varannan tisdag), så där kan man ju kanske hoppas på en hel del. Jag har också ett jobb klart på bokmässan om några veckor. I övrigt har jag lite krokar ute på klubbar runt om i landet: MACK, På Gatan, Oslipat, ett nytt ställe i Lund, Harrys, Risotada, Markaryd och kanske något mer. På vissa av dessa klubbar har jag blivit lovad en spot, andra är mer tveksamt inställda. (Till mig???)

Jag har också kontakt med en krog i Varberg, där jag eventuellt kan få möjlighet att öppna en egen klubb. Det skulle vara skitäckligt och -kul! Nu har jag inte fått definitivt besked från krögaren, men intresset finns. Jag har letat länge efter den perfekta lokalen och nu börjar vi nog närma oss. De flesta krogar i Varberg är lokalmässigt inte riktigt lämpade för standup, då de består av flera små rum eller konstigt formade rum i etager eller som bokstaven L. Eller någon annan defekt... Jag hoppas i alla fall på att detta ska lösa sig. I så fall blir det mer bloggande om detta längre fram.

Idag ska jag börja jobba.

Välkommen tillbaka!

Nu är min semester slut, både när det gäller bloggen och mitt yrkesverksamma liv. Tillbaka till verkligheten!

Sommaren har varit mycket bra och då tänker jag inte gnälla på vädret. Visst har det varit trist, men i övrigt har det hänt mycket här omkring. Bl.a. har vi fått tapetserat och målat i tre sovrum. Det hade inte hänt i strålande solsken. Så vi väntar in en regnig höst med tillförsikt, eftersom vi då har tänkt att ta itu med källaren...

På scen har jag också hunnit med en hel del. Lite företagsjobb som inbringat en del kulor, har det faktiskt blivit. Inte alla har varit bra, men då vill jag poängtera att det inte direkt faljerat på att jag varit usel. Förutsättningarna kunde kanske varit en aning bättre. Bl.a. körde jag på en festival: lastbilsflak, regn, tivoli precis bredvid lastbilsflaket och ca 10 meter till publiken. Eller vad sägs om en helt vanlig personalfest med kanonfulla lastbilschaufförer? Tydligen fanns det någon i den sistnämnda publiken som hade lyssning, eftersom det ena jobbet gav det andra.

Det roligaste jag gjort i standupsammanhang var nog ändå på Vallarna i Falkenberg. 7 minuter inför drygt 2000 åskådare. Det var jättekul och blev jättebra.

Jag har också hunnit med att fylla år och bli firad med ett helsidesreportage i Hallands Nyheter. Och en vecka i Grekland med tillhörande influensa har jag också hunnit med.

Lite spelningar: musikgudstjänster med familjen plus en begravning.

Och för två veckor sedan: Standupkurs (avancerad - ja, den heter faktiskt så...) för Thomas Oredsson på Fridhems Folkhögskola i Svalöv. En otroligt intensiv vecka (läs: fem dagar). Vi hade föreställning på MACK på tisdagen (tillsammans med Lennie Norman), där var och en fick köra 3 minuter, varpå Thomas klingade i två ölflaskor och man fick kliva an. Gick mycket bra. Alla körde det nya material man skrivit under kursen, vilket i princip innebar dagen innan. Ett material om innebandy funkade inte så bra för mig. Jag vet inte riktigt varför. Nästa show var dagen därpå på På Besök, en sommarrookieklubb vid Möllevången i Malmö. Här fick vi möjlighet till 7 minuter nytt material och själv tyckte jag nog att det gick bättre för mig här, förmodligen på att materialet satt bättre denna gång. Sista föreställningen blev på folkhögskolan. Även här funkade det för alla.

Intressant i sammanhanget var ändå att man kunde jämföra tre helt olika publikkategorier med varandra. En comedyvan, aningen äldre publik vs en ung, politisk korrekt publik vs en icke-comedyvan, politisk korrekt med hög medelålder. Hängde ni med? Och det var jättekul att umgås med alla trevliga kurskompisar. Så gott det gick för alla läxor, förstås. Jag är i alla fall jättesugen på att gå kursen nästa år igen, för det var oerhört givande. Sju fungerande minuter hade man i alla fall med sig hem på fredagen.

Nu tar jag bloggsemester!

Vi ses i augusti!
Kram Erika

Vi sörjer Povel Ramel

Att Povel Ramel gått bort är en förlust för Sverige, det musikaliska, humoristiska och verbala Sverige. Han fattas oss.

Kulturstipendiet

Så fick jag då ta emot Varbergs kommuns kulturstipendium på 10.000 kr. Det blev inget tacktal, det var liksom inte läge för det. Men festligt, folkligt och fullsatt. (Om pensionärer hade stavats med f hade jag lagt in det här också...)

Så här lyder motiveringen:

Med glimten i ögat, dock på fullaste allvar, bestämde sig Erika Sjöwall, för några år sedan att lägga ytterligare en färdighet till sin mångsidiga underhållningspalett. Hon är nästan framme. Utbildningar och övningar avlöste varandra. Mycket svett och tårar har runnit innan skrattet till slut spontant och hjärtligt tittade fram.

Hon har en enastående förmåga att omsätta vardagliga händelser på slagfärdigt och humoristiskt sätt, vilket är kärnan i ståppkomiken.

Erika håller på att bli en känd ståuppare i Varberg med omnejd. Hon har redan kommit så långt i sin utveckling att hon i våras var med i en föreställning på hemmaplan, där hon tillsammans med några av Sveriges mesta etablerade ståuppkomiker hade en föreställning.

Men jag slapp däremot inte att underhålla vid middagen efteråt. Trots att jag faktiskt var lite spänd inför detta (de hade ju faktiskt gett mig 10.000 spänn!) gick det som på räls. Jag kunde nästan följa regelboken. Starta med något angeläget, känt för oss alla, lite lagom publiksnack och så inte för mycket snusk. Det var ju ändå kommunstyrelsen på uppdrag jag stod inför.

Imorgon ska jag nog lägga in lite bilder från evenemanget. På mig, förstås...

Tankar om att hålla tal

På nationaldagen ska jag, officiellt, ta emot Varbergs kommuns kulturstipendium på 10.000 kronor. Frågan är om jag ska hålla något tacktal. Jag fick inget riktigt glasklart svar från kultur- och fritidsnämndens ordförande. Jag tror det var en tidsfråga. Det är ju inte bara jag som tar emot pris och stipendier. Det ska delas ut idrottsstipendier och hedersplaketter plus flaggor till föreningar och sånt. Och ett hedersstal från DN:s kulturchef Maria Schottenius. (Om det är någon som tycker att det verkar konstigt att hon kommer till lilla Varberg, kan jag meddela att hon är därifrån. Jag spelar för övrigt fiol tillsammans med hennes pappa Sture...)

Vi får väl se vad det kan bli. Känner en liten press på att vara rolig i mikrofonen den kvällen, men tror att det är aningen onödigt. Bättre att vara seriös. Jag måste ju tänka på de närmast sörjande också...

Listor

På www.komikaze.se nämner man att jag gjort en lista över mina favoritkomiker. Jag ger Fredrik Lord svar på tal, står det. Jag som bara gjort en helt vanlig lista...

Fast det retar mig att jag inte lade in mig själv som favoritkomiker. Det gjorde ju Fredrik Lord. Sig själv alltså. (Det är väl Jante som sitter stadigare fast på min axel än på Fredriks.)

Kulturstipendium

Igår kväll ringde ordföranden för kultur- och fritidsnämnden i Varbergs kommun, Harald Lagerstedt, och berättade att jag tilldelats årets kulturstipendium. Blir man glad eller blir man glad?

Lista på komiker som jag gillar:

Lena Frisk som man ser på tok för sällan
Marika Carlsson det där smittande skrattet...
hela "En liten jävla..." -gänget där var och en är bra, men Ann Westin outstanding
Babben Larsson still going strong, of course
Zinat Pirzadeh fantastisk utstrålning
Maggan Hammar helt crazy
Petra Mede som jag bara sett på TV, men har där varit strålande
Ulle Bååth som giggar alltför sällan
Elin Nordén varför flyttar man från Norrland till Skåne?
Teresa Tönisberg blir bara bättre och bättre

Visst finns det många fler. Här är i alla fall en lista med tio komiker som jag varmt rekommenderar andra att gå och se. Men jag måste lägga till en joker, en katt bland hermelinerna, nämligen en "icke-stand-up-komiker": Sissela Benn och hennes alter ego Filippa Bark. Helt underbar!

Säsongsavslutning på Klubb Trampolin

Igår var det säsongsavslutning på Klubb Trampolin, Respekt, Järntorget, Göteborg. Lite mer publik än förra gången var det trots allt. Jag tror att vi kom upp till nästan 20 personer. Plus komiker! Inte illa!

Förra gången kändes det ju inte så bra, men med tanke på förutsättningarna denna kväll, blev det väl godkänt. Det är klart att man inte kunde få taket att lyfta eller så, men publiken hade det trevligt. Jag tror att de var nöjda med hela upplägget. Alla komiker gjorde så bra ifrån sig som möjligt. Bäst var nog Jovan. Han har liksom hittat sin stil, med lite djupare tankegångar (nåja, inte alltid). Han har gärna lite längre upplägg på sina skämt, men tar igen det med sin energi och förmåga att få folk att lyssna.

Jag fick öppna och jag var rätt nöjd med det. Det är skönt att ta tag i publiken och försöka få igång dem, tycker jag. Jovan, som var kvällens konferencier, hade värmt upp dem någorlunda innan, så det var bara att köra. Jovans argument till att låta mig köra först: "Du blir så trött av att vänta när du ska gå på sist, så därför ska du öppna ikväll...!" Okej!!

Jag missade lite grejer, bl.a. tappade jag en gammal rutin som jag försökte "återuppliva". Däremot fick jag ganska bra betalt för pingvinrutinen som jag också försökt damma av och få till en bättre avslutningspunch. Kanske lyckades jag med det. Har i alla fall en liten starter till closer... Plus att jag försökte mig på min turkiska piccologrej, som nog behöver slipas och skalas på. Men den kan bli bra.

I övrigt skötte de andra komikerna sig. Jag vill gärna nämna Emil Saghamre (som körde för tredje gången) och Anders Kettunen (?), för första. Bra material, ganska tight och skön utstrålning!

That´s all folks!

Tankar om publik

Ofta hör man etablerade komiker ge råd till nya komiker som kanske står på scen en av de allra första gångerna: "Börja med att säga något om dig själv!" Och väldigt ofta hör man rookien säga: "Ja, men det gör ju alla. Jag håller inte på med sånt. Jag vill inte vara som alla andra. Jag har min egen stil."

Men det är inte riktigt det saken handlar om, har jag lagt märke till. Det är viktigare än man tror att publiken vet vem de har framför sig. Inte medvetet, såklart, men att de får en "hint" om vad som förväntas, underlättar mycket, framför allt för komikern själv. En spretig kväll, med många olika typer av komiker, framför allt rookies, är svårare att följa för publiken än en kväll med standardkomiker (t-shirtklädda män i 30-årsåldern... :-)OBS! Jag raljerar...) Jag säger inte att det blir roligare, för än håller väl devisen: Omväxling förnöjer. Jag säger att det blir enklare.

Jag kör nästan aldrig inför släkt och vänner, vilket framför allt beror på att jag bor på landet, långt från standupklubbar. Det är inte så lätt att ta sig till Göteborg, som ju trots allt ligger närmast, för att se en kompis köra fem minuter på Harrys. Speciellt inte om man har små barn hemma och man ska upp och jobba tidigt dagen därpå. En gång har jag dock haft en fanclub med mig och Gud, så mycket lättare det var! De visste redan från början att jag var rolig och skrattade därför direkt. Och mycket! All annan publik måste man locka, tubba och övertala. Det är viktigt att de första skämten slår! Och det är heller inte fel om de är lätta!

Ibland undrar jag vad publiken tänker när de ser mig. Och om jag uppfyller de förväntningarna. För jag får också, ganska ofta, höra: "Nej, Erika, så kan du inte säga. Det är inte trovärdigt! Du passar inte att säga en sån sak. Du är för lång, för smal, för blond, ser för ung ut, har för små bröst..."

Tänk ändå så mycket det är som försvårar för en rookie. En normal rookie (utan stor vänkrets) har nästan allt emot sig. Publiken, den korta tiden, plats på körlistan o.s.v. Det är ju ett mirakel att man överhuvudtaget kan slå igenom. Och för att göra det krävs både talang, tur och kontakter.

Keep up the good work! Kör hårt! Bit ihop bara! Tappa inte sugen - livet är fullt av tappade sugar! och så vidare, och så vidare...

Framtidsdröm

När jag blir stor vill jag bli ung och lovande. Vilket gymnasieprogram söker man då?

Kramare necessare est

Det är ett väldigt kramande i den här branschen. Min första komikerkramare var Jan Bylund. Dagen till ära hade jag snofsat till mig i högklackat. Jag visste ju inte att jag skulle krama Janne Bylund. Nu hör det till saken att jag är ganska lång även utan klackar, vilket gjorde att han helt enkelt hamnade mellan mina bröst. Han har aldrig gjort om det. Jag förstår inte varför...

Keep on hugin´!

Nu ska jag skriva om Oslipat!

Varannan bra, varannan dålig... ja, så blev det. Jag måste erkänna att jag hade tänkt skriva att det gick jäkligt bra igår kväll, men så läste jag Mats Anderssons blogg och han tyckte inte att jag "fick hugg", så då fick man ju lägga ner. Nej, jag kanske inte fick hugg. Men för mig blev det helt okej, speciellt med tanke på kvällen innan. Jag fick skratt på alla ställen och publiken var med. Man skulle kunna vända på det också och fundera på hur läget hade varit om jag gått på efter Kadir. Jag har funderat på det ibland, nämligen, när jag fått ljumma recensioner. När man kör som rookie är man på scen tidigt. Självfallet måste det vara lättare att gå på senare, inför en väl uppvärmd publik. Men nästan alltid när jag kör blir det som "uppvärmare". (Och det är väldigt sällan sådana aspekter tas med i recensioner.)Det har t.o.m. funnits tillfällen då komikern före mig har bombat, varpå det ligger på min lott att jobba upp giget igen. Och det får man sällan cred för.

Nu var det inte alls så igår. Min uppfattning om kvällen var att publiken var fantastisk, lokalen likaså (Det är helt underbart att ha en stor, jäkla teaterscen till sitt förfogande.)Alla komiker gjorde var sitt strålande jobb, alla utifrån sina egna förmågor. Bra upplägg (tack till Fritte och Marcus) med komiker i en bra komisk utvecklingskurva. Trevliga människor inte att förglömma! Jag uppskattade framför allt Simon och Björn. Simon har jag inte sett tidigare, men han har en skön stil och kluriga funderingar. Björn har jag sett flera gånger förut och både han och Simon är på något sätt charmiga på scen. På ett oerhört energiskt sätt. Den energin som Björn utstrålar är halva hans komik. Man blir alldeles utpumpad av att se honom springa omkring på scenen. Plus att han ser ut som Kalles Kaviar!

Om man gör en mer djupgående analys av kvällens komiker skulle man kunna säga så här: Det fanns tre typer av komiker: 1: den energiska varianten: Kadir, Christoffer, Simon och Björn, 2: den variant som kanske inte än fått sin slutliga form: Richard, Per och Mats. I deras fall vet jag inte om det är så att de inte hållit på så länge, men det var min känsla från deras framträdanden. Alla hade mycket bra material, absolut inget nybörjarmaterial, men deras kroppar utstrålar en viss stress och nervositet. Och så den sista komikertypen: 3: lite lugnare stil, lite mer fundersam humor: Marcus och jag. Om jag skulle välja komiker bland gårdagens så tror jag att Marcus stil är den som ligger närmast min egen. För den uppmärksamme bloggläsaren vill jag säga att jag har svårt att bestämma vilken av ovanstående grupper (1 och 3) som Fritte tillhör. Han kanske får vara en egen liten grupp. Men han är bra. Jag gillade speciellt den där grejen med vit soulmusik. Dessutom sjunger han bra, upptäckte jag och då syftar jag på Fritte, inte Eric Gadd.

Kadir nämnde något om min stil när vi åkte hem. (För övrigt, tack Kadir, för skjutsen, mycket trevligt sällskap och sköna diskussioner!) Han menade att min stil är fundersam och klurig med litet minspel, varför det borde göra sig bättre vid ett längre framträdande. Då får publiken större möjlighet att lära känna mig och mitt sätt att vara. Han tyckte att jag stack ut från den övriga komikermassan igår.

Så kanske det var. Men som sagt. Det gick bra på Oslipat. Oavsett om jag "fick hugg" eller ej.

Jag vet inte om jag vågar skriva det här, men...

...det gick inte så bra igår heller. Visst, det är skitlätt att skylla på publiken som bara bestod av sex personer plus de komiker som inte stod på scen. Men usch, vad man dras neråt. Första skämtet får inte den respons som man brukar (självfallet!)och så börjar man fundera, blir lite loj (p.g.a. att man funderar och inte är medveten "här och nu"), skratten blir mindre, ännu sämre skärpa, frågorna hopar sig: Vad händer? Varför? Vad kan jag göra för att ändra på det? varpå man blir segare och segare och är slutligen totalt ofokuserad. Och dålig!

Martin var så snäll och ville att jag skulle köra 15 minuter för att jag skulle få öva inför en support som jag ju ännu inte fått. Men som sagt! Där högg han i sten. Med den energin får jag väl vara glad om jag får ett jobb på Lärarförbundets årsmöte (och det har jag ju redan gjort!)

Jag hade tänkt att en blogg skulle ge mig ett ansikte utåt, att folk fick lite koll på vem man var och att man, i en förlängning, kanske kunde få lite gig på det. Men detta håller ju inte! Skriva att man är usel ger väl inget klirr i kassan, direkt.

Men till mitt försvar kan sägas att jag även skriver om goda, bra och grymma gig. Visst gör jag????

Att Oslipat förbereda sig för Trampolin

Fiasko på Respekt och succé på Harrys - en och samma vecka. Då är man sugen på både revansch och att bibehålla segerkänslan. Ikväll ska det alltså bli skitskoj att åka till Göteborg för ett litet besök på Klubb Trampolin. Och imorgon åker Kadir och jag till Malmö och Oslipat.

Hur förbereder man sig inför ett sånt litet gig? Jag brukar vilja veta hur lång tid jag får och fundera ut ett ungefärligt upplägg. Ofta går jag igenom det i huvudet i bilen på vägen dit. Åtminstone i början av färden. Därefter sätter jag på en CD med Dixie Chicks. Det är glad musik för mig!

Jag vill vara på plats ungefär en timma i förväg, så att jag har möjlighet att prata med de andra komikerna, kolla in publiken, hitta dit... Sedan när jag har gjort detta, börjar jag fundera över kvällens upplägg. Jag lägger till och drar ifrån, kanske byter plats på rutiner o.s.v. Det kan bero på många olika saker. Hur publiken ser ut, vad de andra komikerna kör, hur många vi är, när man ska köra o.s.v. Jag kan också ändra direkt när jag står på scen, så egentligen vet jag inte varför jag bestämmer och funderar ut en massa i förväg. Förmodligen är det för att jag känner mig säkrare när jag går upp.

Nu ska vi se om jag ska prova mitt nya material ikväll, vilket jag vet att jag inte borde, men när ska man annars prova? Jag tänker ju inte vänta med det tills jag kommer till Norra Brunn!

För er som undrade vad jag spelade i fredags kan jag meddela att det var Francks Panis Angelicus samt Largo av Händel.

Att spela eller inte spela...

Sedan i onsdags har man hunnit med att spela teater, spela fiol på en begravning, spela Schubert (också fiol), och spela fotboll. Samt bränna rätt många tusenlappar på kläder till barnen. Tur att de förstnämnda aktiviteterna inbringar några tusenlappar tillbaka. Dock inte i samma omfattning. Fasen! Man skulle nog ändå blivit fotbollsproffs.

...men ändå...

Jag skulle också vilja vara med på Skrattstock. Visserligen har jag ett annat gig då, men ändå...

Det finns ingen möjlighet att flytta evenemanget? Helst inte till veckan före för då har vi konfirmation i familjen. Helgen därpå är jag dock helt fri. Fundera på det!;-)

Tankar om skämtstöld

Angående debatten om skämtstöld: Igår spelade jag teater med min lilla teatergrupp. (Det är inte min teatergrupp, utan den teatergrupp jag är en del av...)I vilket fall som helst. Mellan föreställningarna, på Falkenbergs Gymnasium, satt vi och diskuterade, fikade och hade kul. En av tjejerna lade en tänkvärd och rolig kommentar om thai chi, som jag genast nappade på. Jag är väl, liksom alla komiker, ständigt medveten om vad som sägs. "Det kanske jag kan göra ett skämt på??" "Det där var kul - lägg det på minnet - skriv upp det i boken o.s.v."

Men nu till min tanke. Hur ska jag kunna veta varifrån hennes kommentar kommer? Jag har visserligen aldrig hört någon annan komiker köra ett liknande skämt, men tänk om? Hon kan t.o.m ha hört det från någon som hört det från någon som hört det från någon som sett en komiker på TV... Och hur ska man då kunna söka efter ursprunget? Och i en förlängning: hur ska man kunna förvissa sig om att det verkligen inte handlar om skämt som någon annan skrivit? Och om "olyckan" är framme och jag under en längre period kör ett skämt/en rutin, exempelvis här på västkusten och detta skämt/denna rutin tangerar en annan komikers? Han har kört detta lika länge som jag, men i Stockholm. Vem innehar rätten till skämtet? Är det jag som har kört det två veckor längre eller beror det på hur många som hört det från mig eller kanske hur viktiga komikerkompisar jag har?

Jag vet att dessa frågor diskuterats tidigare, men kunde inte låta bli att väcka dem igen, just med tanke på att jag funderade lite över min idékälla. Det måste ju ändå hända andra komiker att man får en idé från kompisar som inte håller på med standup. Hur noggrann måste man då vara? Sanningen att säga känns det inte speciellt angeläget. Jag tycker nog att man måste kunna få ha rätt till ett skämt så länge man anser att det inte är någon annans. Finns det sedan belägg för att man råkat plagiera någon annan (och då menar jag självfallet helt omedvetet), så får man väl ta sig en funderare på om det är bäst att lägga ner eller insistera på att fortsätta p.g.a. "mitt skämt är unikt och liknar ingen annans. Punkt!"

Nu har jag förstås inte varit utsatt för detta, vare sig från det ena eller andra hållet, så det kan ju vara lätt för mig att säga. Men en gnutta sunt förnuft, någon?

För övrigt tror jag att jag ska försöka mig på att göra något kul av det där med thai chi...

Inatt drömde jag om Lasse Karlsson.

Han hade skrivit en bok. Ja... och sedan var det inget mer...

Lite bilder från Harrys torsdagen den 10 maj 2007 - Andreas och Erika fyller 40 år (tillsammans...?)

Dåliga rim på tre minuter...

Vi spelade fotboll en kväll i maj
Bollarna flög - aj, aj, aj
Tänk så liten skada en boll kan göra
Rätt in i örat så ingen kan höra
att det susar och piper och flyger och far
Sluta lipa, ta det som en karl!
Men mitt lag vann, det är allt jag vill säga
för tillsammans så skrek vi och ropa och heja
på grannen som gick med sin hund utanför
Och motståndarlaget, de skrek: Åh, vi dör
Nej, nu kan jag inte få slut på den här versen
idag ska jag nog ge mig ut i kommersen
och köpa nå´ t grant till en blond liten tjej
Gör slut på det här och säg tack och hej!
Rimmen är dåliga och versen helt slut
Och ingen orkester vill göra salut
för mästerverk som inte kan hitta sin svans
(detta är bortom all vett och all sans...)
Men långt ser inlägget ut att vara
nästan så långt som en halvmara
Trots att det jag ville säga var:
långt efter matchen har jag blåmärken kvar...

ESC

Vi ser på Eurovision Song Contest. Men det är så dåligt... orkar inte... När får man gå och lägga sig???

"Pengar till brännvin ligger alltid överst"...

... är kanske inte en helt adekvat rubrik, men har man lovat så har man ;-)

Har precis kommit hem från Harrys i Falkenberg och känner att jag nog faktiskt måste blogga innan jag går och lägger mig. Det finns folk som kommer att kräva det av mig imorgon. Så här ligger det till: Vi skulle till Harrys, några kollegor och jag, för att äta gott samt göra det veckovis återkommande Popquiz (på mitt förslag, nota bene), d.v.s. vi gör inte popquiz varje vecka, men Harrys gör så. Vid ankomsten fick jag och Andreas, min kära kollega och teaterkompis, varsitt papper där vi blev informerade om att han och jag fyllt/fyller 40! Ja, den informationen satt vi förstås redan inne med, men vad vi däremot inte hade en aning om var att våra kollegor och vänner hade tänkt fira oss genom att bjuda på maten, samt kräva en motprestation: underhållning i 20 minuter. Så det slumpade sig så att jag fick köra lite standup (10 min) på Harrys i Falkenberg ikväll! Så jädra roligt! Och så bra det gick! Publiken var på! Och jag med! Jag var aningen skeptisk ibörjan, eftersom jag vet att sådana där överraskningar för en publik inte bara är av godo. En del människor uppskattar inte sådant, då de kanske har tänkt sig en annan typ av krogkväll. Men här var det inga problem. Dessutom hade jag ju mina kära kollegor som satt och vrålflabbade (tror jag i alla fall, de satt så långt bort...) och det hjälpte den övriga publiken på traven.

Efter mig körde Andreas två av sina låtar. Han är en fantastisk trubadur, med en grym röst och sköna texter. Nu har jag dock ingen riktig koll på vad han sjöng, då jag var fullt koncentrerad på att hålla en mikrofon vid hans mun och en annan vid gitarren. Till slut tog mjölksyran över och då fick jag trycka in armbågarna i brösten för att få lite stöd av dem. Men det gick kanonbra för oss båda!

Tack än en gång Anna-Karin, Monica, Lisbeth, Gunilla, Inger, Ann-Britt, Jenny och Anna från Erika och Andreas. Och tack Peter för en bra quiz. Alla säger att det är så himla svårt, men jag tyckte det var lagom. Jag gissar på att vi hade en sisådär 19 poäng. Och snart hoppas jag kunna lägga in lite bilder från kvällen. Gunilla har lovat skicka dem till mig.

Nöjd-nöjdare-nöjdast

Jag är så fruktansvärt nöjd. Har skrivit en hel del idag, nämligen. Och dessutom tog jag en långpromenad med hunden och kom på några skämt till. Luft är underskattat!

Tankar om material

Igår körde jag på Respekt i Göteborg. Det är den gamla rookieklubben Trampolin (som förut huserade på Restaurang Änggården) som återigen sett dagens ljus. Detta var nog tredje eller fjärde gången och det märks fortfarande att det är en klubb i startblocken. Restaurangen ligger bra till vid Järntorget, för övrigt granne med Gillestugan som förra våren lade ner sin standupverksamhet efter ett otal år i branschen.

Det kan verkligen bli skitbra på Respekt, bara den marknadsförs korrekt. Som det är nu, vet knappt någon om att klubben finns, kanske inte ens vissa av personalen. Jovan stod nere vid dörren när jag kom för att locka upp folk till andra våning där scenen finns belägen. För övrigt jättebra att man äter på ett ställe och underhållningen finns på ett annat. Dock måste arrangörerna själva ställa i ordning bord och stolar innan showtime. Men fungerande ljud och halvbra ljus finns på plats. (Värre har man definitivt varit med om.)

Igår fick jag avsluta. Fy fasen, det var jag inte beredd på. Jag har inte kört en enda gång under april månad och det kändes! På scen var jag totalt ofokuserad, tappade skämt, prövade nytt, visste inte riktigt var jag var o.s.v. Jag är alltså inte alls nöjd med gårdagen (som vanligt...?)

Jag pratade med Kadir efteråt som hade funderat lite på mitt material. Han sade att min humor är finurlig och djup. Många gånger efter ett skämt måste publiken tänka till en stund innan de: ... aha - skratt! Han menade att jag kunde ha för bråttom och att jag skulle ge publiken tid. Oredsson sade en gång att jag skriver smart standup. Jag förstod inte riktigt vad han menade då, men det kanske är något sådant här. Att jag har för bråttom beror på kanske helt enkelt på att jag, när skrattet väntar på sig, tänker: Oj, de förstod inte! Bäst att köra vidare. Nästa skämt går kanske hem!. Och så hinner folk inte med. En annan grej vi diskuterade var att jag nästan alltid kör nytt material. Inte hela vägen, förstås, utan att jag då och kör små nya rutiner eller lägger till nya delar i gamla. Kadir undrade om jag inte hade uppemot en 50 minuters material nu och jag tror faktiskt att han har rätt. Och så sade han så här: "Samla ihop 30 minuter av ditt bästa så kan du köra support sedan!" Ja, det är ju det jag vill. Redan i höstas blev jag lovad en tid av Harrys, men så har ju inte skett. Det är förmodligen mitt eget fel. Andra ligger på - det gör inte jag. Jag frågar en eller två gånger och tror på fullaste allvar att de ska höra av sig. Eftersom det är vad de säger att de ska göra!

När jag körde hem funderade jag rätt mycket på det här med mitt material och att jag kör en massa nytt. Jag är nog mer produktiv än jag tror, vilket ju trots allt är positivt. Jag minns att Eric Löwenthal och Martin Svensson en gång sade till mig, i början av min karriär, att jag skulle köra 5 minuter skitbra material överallt tills jag nästan spydde på det. (Eric hade sett mig två gånger på raken med helt olika upplägg.) Jag kanske försökte hålla mig till det i början, men nu har jag fallit tillbaka. Man vill ju pröva! Det som är bra är väl ändå att jag har börjat reflektera över det.

Och tror ni inte på fasen! Under bilresan hem kom jag på två jättebra grejer. En om att vara glad och en om hotellpersonal. Jag kan inte låta bli att pröva dem nästa gång!

Schack i Västerås

Är oerhört seg idag efter att ha tillbringat en helg i buss. Plus några timmar i Västerås. Lägg därtill en natt tillsammans med tretton 10/11-åringar samt nästan lika många föräldrar. På varsin luftmadrass i ett klassrum i Västerås. Och varför var vi där? Jo, min dotter och hennes klass tävlade riksfinal i Schackfyran. (Om ni vill se mig tillsammans med klassen, gå in på www.schackfyran.se. Jag var nämligen lagledare!)

Till råga på allt fick jag en hejdundrande huvudvärk under söndagen och fick stå ut med den bland 1100 barn och föräldrar samt på den ca 7 timmar långa bussresan hem. Jag kräktes bara nästan.

Nåväl! Idag blir det nya tag på Respekt i Göteborg. Äntligen får jag stå på scen igen. Det var fruktansvärt längesedan. Tänkte pröva lite nya grejer. Utvärdering blir det i morgondagens blogg.

Hur det gick? Av 57 lag blev klassen 26:a. I Sverige, alltså!

Vem mer???

Till sommaren ska jag gå den där fortsättningskursen i standup på Fridhems Folkhögskola i Svalöv. Om det nu är någon som läser min blogg och också ska dit - skriv ett litet meddelande i kommentaren eller mejla mig eller något. Det skulle vara kul att veta vem mer som kommer. Kanske får vi en deltagarlista i förväg, kanske inte...

Gårdagens inlägg var ju bara strunt och trams. Hoppas ingen tror att jag är förbannad för det är jag ju inte. Men man ska väl inte behöva skriva ut smileys bara för att få folk att förstå. Eller? ;-) För mig blir det då problem för jag kan inte hantera dem. Jag är nog för gammal...