Idag...

...har det gått ganska bra ändå. Jag har bara gråtit en gång och det var när jag tog nattvarden i kyrkan.

Jag tror att jag har börjat förstå, börjat inse att han inte längre finns med oss. Men samtidigt kommer det omedvetna tillfällen då jag tänker: detta måste jag berätta för Jovan när jag pratar med honom nästa gång. Sedan kommer jag på att det inte blir någon nästa gång. Och det gör så ont.